Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Brukarens sånger. Af Ingemar Finne von Melstedt - Sådd - Husbondevisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
INGEMAR FINNE VON MELSTED.
Nu sjunker solen öfver fält
och landets dunkla leder.
Vid stugans vägg jag billen ställt
och nattens läger reder.
Jag byggde ensamt väl min gård
från väg och valda vänner.
Min bruna brödbit smakar hård,
och siktad bark jag känner.
Men fri jag vankar på min teg
i mödans marga dagar.
Jag går min gång med herresteg
och lyder egna lagar.
Min sådd skall växa stark och grön,
när ljumma fläktar blåsa,
dess gula kärfvar bli min lön
att in i logen låsa.
Låt höstens skurar piska stridt
och vintertäcket skärma!
Väl vårens vindar tina blidt,
och sommarstrålar värma.
Min karga id må lyktas väl,
mig bergning bruket bringe!
Förvisso jag gjort gilda skäl
för skatt i bod och binge.
Husbondevisa.
C^interlåtO
Nu skänken stånkorna med starköl fulla,
och tanden dankarne till vinterfest!
Upp, drängar, jäntor, skynden flinkt att
tulla,
hvad källarns skumma gömslen bjuda bäst!
Er bänken bullrande vid masurbordet,
hvar karl sin flicka vid på ärligt vis!
I buttre män med skägget spräckligt vordet,
barskt stryken sträfva strån och ta’n
elpris !
Mot frostbelagda rutor ryla gloppen,
och drifvans tufvor klänga högt mot mur.
Från ryggås gungar klockan tungt i
stroppen,
doft knaka grenarne i gran och fur.
Därute vandra vintervädrets vättar
sin vanda nordanväg med skrål och skall.
För dessa gamle jag min kanna lättar
och dricker djup en klunk ur fradgans
svall.
I snötid lång en bister viking valde
att lugnt i högbänk tömma brunbrygdt
mjöd,
då barden drottens drakebragder talde
för mör och kämpars ring vid brasans
glöd.
Så minnas också vi vår trägna sträfvan,
när trädans torfva bidar kälefri,
när gräset slås till kon för mjölk i stäfvan
och skylar störas att för storm slå bi.
Så glamma också vi, när isar råda,
med gladlig ifver inom skål och vägg.
Vi krusens vida bottnar flitigt skåda
och tära duktigt oxens grofva lägg,
Väl, låten visorna mot taket runga,
på spiseln stapplen stolt ett kärnvedsbål!
Till hanegäll skajl hållas hop vår klunga,
som mången gammans skål och vaka tål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
