Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur Cyrano de Bergerac. Heroisk komedi i fem akter af Edmond Rostand. Af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur cyrano de bergerac.
523
honom till Cardinal Richelieu. Men
Cy-rano afvisar honom med förakt, och när
hans vänner sedermera förebrå honom hans
försumlighet att skaffa sig så höga
beskyddare, kastar han nacken tillbaka och
svarar:
cyrano.
Jag skulle söka mig en mäktig skyddspatron,
och, murgrönsrankan lik, kring härskarens person
som stam, mig slingra upp i bugter ifrån marken
och hugga mina klor i sprickorna på barken
och önska där i lönn få dia lifvets saft,
men inte ta mig fram ett fjät med egen kraft?
Nej, tack! — Jag skulle bli en snyltgäst, som
beprisar
på panegyrisk slang vår samtids penninggrisar,
och äta deras bröd, men smälta deras knarr?
Nej, tack! — Jag skulle bli en vanlig dussinnarr,
i hopp att sist en dag få se en hög minister
mig ge en nådig blick och rosa mina brister?
Nej tack! — he! — kröka rygg och nöta mina
knän,
på alla fyra gå, som andra stackars fän,
och krypa steg för steg i nådens hala trappa,
och vända vid behof min gamla slitna kappa?
Nej tack! — Jag skulle gå på gamla skutan Hopp
till sjös på lifvets haf, med kluten högt i topp,
med åror timrade af långa madrigaler,
vid suckars aftonvind från mognade vestaler?
Nej tack! — Jag skulle till förläggaren Sercy
betala tryckning af min egen poesi?
Nej, tack! — Och om jag gjort ett par, tre små
sonnetter,
jag skulle bäfva för herr Renaudots gazetter,
och löpa staden rundt, förbannad, trött och het,
att söka låna hop en mark odödlighet
till skydd för mina vers mot åsnorna, som klandra —
i stället att gå hem och skrifva hundra andra?
Nej tack! — Herr Cyrano Hercule de Bergerac,
kammarpoet i tjänst hos herr de Guiche? — Nej
tack!
Nej tack! Nej tack! Men att få lefva och få sjunga,
få drömma, gråta, le, med hjärtat på min tunga,
med fjäder i min hatt och värjstygn härs och tvärs,
och frihet, frihet — he! — att slåss och skrifva
vers !
Att med en röst, som fatt min känslas dallring lära,
besjunga kampens fröjd och segerns stolta ära —
men aldrig skrifva ned ett ord, som inte gått
utur min egen själ, mitt eget hjärta blott!
Att nöjas, där så krafs, med rofvor i min skäppa,
om blott jag plockat dem uti min egen täppa!
Och om jag någon gång förvärfvar ära, att
det ingen Cæsar finns, jag därför skyller skatt!
Men att, om ärans spets mig ödet vill förmena,
ej stiga högre än dit jag kan nå —• allena!
Vännerna invända, att han öfverdrifver,
och spörja, hvarför han hällre skaffar sig
fiender än vänner. Cyrano rycker på
axlarna, han tror ej på vänskapen, och han
går hälst sin väg allena:
le bret.
Du irrar dig, min vän!
cyrano.
Nåväl — så felar jag!
Misshaga andra är och blir dock mitt behag.
Jag vänder kappan ej, trots hennes fläckar — alla
af hatares förgift och afundsmänners galla.
Jag trygg men vaken går i ensamhetens hägn
mot klaffarenas storm och deras pilars regn.
Ert falska vänskapspjunk, som pjollrar eller klagar,
det liknar mest ett slags — he! — italienska kragar
med spetsar, tofsar, bjäfs, som fladdra för hvar vind,
förvekliga er hals, förkvinnliga er kind;
de ingen hållning ge åt hufvudet och nacken,
och hakan åker fram, och pannan slår i backen.
Men hatet lånar mig, som kanske du förmärkt,
en krage af ett slag, som är tillräckligt stärkt
att hålla nacken styf, en spansk, ett mästertycke —
ett halsjärn, om du vill, men äfvenväl ett smycke!
le bret,
efter ett ögonblicks tystnad, läggande Cyranos
arm i sin.
Ja, spela stolt, min vän, och bitter! Men för mig
säg hela sanningen — att hon ej älskar . . .
cyrano, häftigt.
Tig!
Le Bret har träffat Cyranos ömma punkt,
den gömda orsaken till hans missmod. Han
har samma morgon haft ett möte med
Roxane, som anförtrott honom, att hon i
hemlighet älskar någon, som måhända i
tysthet äfven tillber henne. Och Cyrano har
ett ögonblick trott, att hon menar honom.
Men han ryckes snart ur sin villfarelse.
Det gäller baron Christian de Neuvillette,
samma dag inskrifven i Gascognska
Com-pagniet och således Cyranos kamrat. Hon
ber honom som god kusin att taga hennes
älskade i sitt beskydd, bli hans vän och
föra honom till henne. Och Cyrano
betvingar sitt hjärta. Han tiger och lofvar
Roxane allt, hvad hon begär.
Han finner i Christian en ung officer,
tapper som Mars och skön som Apollo,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
