Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
668
hj. s.
af både roande och täcka interiörer och
ett galleri af skarpt och säkert återgifna
figurer, af hvilka några, som systern Agda
och hennes man, den muntre och
världskloke procentaren-byråchefen, blott ha det
felet — ur kompositionens synpunkt —
att träda fram i långt skarpare relief än
midtfiguren. I det hela står författarinnan
med denna bok för oss som en
distingerad och värdefull talang, af hvilken man
inom vissa, redan nu tämligen otvetydigt
markerade gränser bör kunna vänta många
själfullt tänkta och skickligt utmejslade
konstverk.
Långt äfventyrligare – men också ett
äfventyr som lockar mera — blir försöket
att ställa ett horoskop för den nu
debuterande författarinnan Maria Jouvin, hvars
novellsamling »En kärlekslös» rönt ett
delvis föga välvilligt mottagande af kritiken.
Jag kan icke se annat än att det i denna
bok gömmer sig en betydande och allt
annat än vanlig litterär kraft, låt vara också
att den på sina ställen i alltför bokstaflig
mening gömmer sig — än under stilistiska
ojämnheter, som det kräfver en smula
tålamod att tränga igenom, än under ett slitet
motiv — som i julhistorien »Ett flöjtsolo»
med sitt rent dickenska anslag — och än,
som i »Gipsafgjutningen», under den
skenbara affektation, i hvilken en begynnande
författare så lätt hamnar vid försöket att
realisera det berömda sergelska »tusan
djäfla». Men med allt detta är
författarinnan hvarken affekterad eller dålig stilist
eller — minst af allt — banal i uppslag
och idéer.
Tag en berättelse eller rättare en
fantasi sådan som »När gamle Gregg var död» ;
den hör hvarken till de starkaste eller de
svagaste numren i samlingen, men den har
egenskaper, som göra den i visst hänseende
typisk för förf:s talang på dess närvarande
stadium. Den handlar om en förbrytelse,
som icke tillför förbrytarne någon fördel
och hvartill en jurist icke skulle ha lätt
att se motivet, och som likväl till den grad
organiskt växer ut ur skildringens hela
stämning, att den långt ifrån att öfverraska och
förbluffa tvärtom kommer som den
nödvändiga och logiska upplösningen, som
pricken öfver ett i. Hvad som här fattas,
hvad som hindrar denna skiss från att
gripa ett riktigt starkt grepp i läsarens
själ, det är det, att man icke får någon
känsla af ett verkligt intimt samband mellan
berättarens eget temprament och det valda
stoffet -—■ det hela verkar studie,
nedskrifven för att något skulle skrifvas. Likväl
har en sådan studie sitt oomtvistliga
beberättigande i den föredragets energi, med
hvilken den är satt på papperet. Och just
detta synes mig innebära ett vackert
framtidslöfte, att det äfven efter de skisser,
hvilkas motiv allra mest godtyckligt, mest
tillfälligt synas ha fladdrat författarinnan till
mötes, alltid dröjer kvar en stark, oftast
bittert kryddad stämningsessens, hvars doft
har något helt eget och helt nytt. Och
då författarinnan en enstaka gång på sin
väg har funnit ett stoff, som helt har
gripit henne, som i »Hans Winckelmann» —
den mest betydande novellen i samlingen
och den som borde ha gifvit boken dess
namn — då viker med ens allt intryck af
studie och öfningslek, och det uppstår
under hennes händer ett konstverk af äkta
blod, som griper och bränner sig fast för
alltid i vår erinring.
Emellertid kan det ju icke nekas, att
boken i sin helhet gör ett löst och
splittradt intryck. Planlösheten i novellernas
inbördes gruppering är också ägnad att
understryka detta intryck; denna gruppering
synes närmast ha framgått som resultatet
af något slags lotteri, hvarvid »En
kärlekslös» har utfallit med n:o i och gifvit
boken dess titel. Denna berättelse hvilar
helt och hållet på en enda ypperligt tänkt
och lefvande återgifven situation af
fan-tastiskt-ohygglig verkan — den historia,
som sedan följer till förklaring och
utveckling af situationen, har mindre att säga oss
och är slappare berättad. Också i
stilistiskt hänseende hör denna novell, som så
omotiveradt har kommit att bilda
introduktionen till boken och därigenom lätt
kan verka grundläggande för det första
intrycket af debuten, till de ojämnare.
Stilen synes här liksom på några andra
ställen ha nödgats undvara den sista
afputs-ning, som dess fladdrande hast så väl skulle
behöft. Att det i denna författarinna finns
ämne till en stilist af ras, synes mig dock
framgå icke blott af de skarpa och djupa
linjer, med hvilka »Hans Winckelmann»
ristats, utan också af det på en gång
lidelsefulla och behärskade legatot i »Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
