Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Drottning Kristina. Af L. M. Bååth. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DROTTNING KRISTINA.
29I
själf för den profana världen och för att
bikta sig inför Gud, en själfbiografi, sin
Vie, dédiée a Dieu. Hon nöjer sig icke
med att teckna sitt lifsöde utan
analyserar framför allt sitt själslynne och
fördjupar sig med förkärlek i jagets
studium. Men det blir dock alltid en
vansklig sak att i andlig mening måla sitt
själf-porträtt. Icke så som om uppriktigheten
skulle fattas, icke heller så att
egenkärleken i någon mån ställde sig i vägen för
det genomforskande skarpsinnet och den
förödande själfkritiken. Men analyseringen
förefaller allt för systematisk, reflexionen
och tankeskärpan verka allt för ironiskt, för
att den känslans omedelbarhet skulle kunna
framträda, som tecknar i objektiva drag en
personlighet, ställd under inflytandet af
utifrån verkande krafter eller af sina inre
känslor och lidelser. Hvad ser man då vid
betraktande af Kristinas litterära
själfpor-trätt? Det är den intellektuela profilen med
det sarkastiska och ironiska löjet, hjärnans
styrka på bekostnad af blodets hetta och
hämmande den naturfriska lifslustens
böljeslag, en natur, hvilkens fysiska
ofullkomlighet möjligen kan förklara en benägenhet
att ringakta kvinnans fysiska och psykiska
lif för att så mycket skarpare framhäfva en
onaturlig manlighet, en själfbelåten dyrkan
af det egna jaget, som förefaller något
underlig i en själsbikt, en oböjlighet, som
hvarken kärlekens eller viljans makt kunde
betvinga, stolthet, högmod, härsklystnad —
öfverallt en inkarnation af jagets genialitet,
som spränger alla skrankor för att lefva sitt
eget lif. Det ena gunstlingsskapet följer på
det andra, utan att Kristina funnit sin
öfverman, och Vasablodets band eller en
nästan helig tradition att fullfölja sin faders
kungagärning kan icke binda Kristina kvar
på tronen såsom det lutherska
Vasamajestätet inför Europa.
Det är dock icke egoismens filosofi,
principielt sedt, som Kristina förkunnar.
I hennes själfbiografi finna vi tydliga spår
af ett nervöst, stundom våldsamt, ansträngdt
och öfverspändt temperament, och ju mera
man fördjupar sig i studiet af Kristinas
personlighet och jämför hennes litterära
själfporträtt med den bild af henne själf,
som framgår ur de förtrogna brefven till
kardinal Azzolino, desto mera framträder en
intelligenstyp, hos hvilken Vasaättens
öfversvallande andliga kraft liksom samlat sig
i en brännpunkt, utan att dock i sig själf
finna någon fysisk och andlig jämnvikt.
På tronen se vi Kristina som en andlig
eremit, en egoist, som bryter alla
skrankor, äfven religionens, fosterlandskärlekens,
just för att kunna vinna ett orubbligt stöd
att trygga sig vid och att således få lefva
lifvet fullt och helt. Enligt Bildts
naturalistiska åskådningssätt är Kristina den
egoistiska nevropaten utan pliktkänsla, en
hysterisk kvinna med ett fysiskt apatiskt
temperament, som skulle förklara hennes
jungfrulighet och asketiska uppfattning af
kärleken. Vi kunna af skäl, af hvilka vi
snart skola framställa några, ej påstå att
en dylik patologisk faktor kan så
synnerligen minska det gåtfulla i Kristinas
lifs-historia. När Kristina gick i frivillig
landsflykt, så blef det bekymmersamma
lifs-skede hon därmed invigde för henne
själf knappast så betydelsefullt som det
ögonblick, då hon på sin väg mötte
kardinal Azzolino i fullheten af manlig
energi och andlig öfverlägsenhet. Det
förhållande mellan dem, som grundade sig på
kärlek och sympati, bröts aldrig af årens
tyngd, just emedan de stodo i en andlig
motsvarighet till hvarandra så, att Azzolinos
egenskaper fyllde bristen i Kristinas
karaktär. Det är hemligheten, att ett slafviskt
beroende af Azzolinos andliga inflytande
gaf Kristinas själ en tyngdpunkt, som höll
jämnvikten uppe. Det framgår öfverallt ur
Kristinas trägna bref till Azzolino en
själf-bekännelse, som verkar öfverraskande, om
egen svaghet, som behöfver stödjas.
Vänskapen och kärleken till Azzolino kallar
Kristina en tröst i alla sorger och mödor,
ja, den var ett lifsvillkor, som hon med
ängslig oro sökte bevara för lifvet,
medveten om, att den icke hade samma värde för
kardinalen. Och öfverallt visar sig
Kristina som en kvinna, som gör allt för att
med kvinnlig mjukhet och energi ödmjuka
sig under Azzolinos vilja och göra den till
sin lag. Ingen kan läsa Kristinas bref till
sin förtrogne utan att känna sig rörd af den
sanning och uppriktighet, hvarmed hon som
en sann kvinna gifver uttryck åt sin kärlek
och vänskap, liksom det är med en
un-dergifven melankoli hon mottager Azzolinos
förebråelser, under det att hvarje yttring
af sympati och varmt intresse från dennes
sida skänker henne en glädje, hvaråt hon
hängifver sig med oförställd naivitet. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
