Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från operan och konsertsalarna. Af Magnus Josephson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
MAGNUS JOSEPHSON.
danten Beckmesser, denna redan klassisk
vordna typ för inskränkt, själfkär
skrålärdom och småaktig yrkeshögfärd, dubbelt
löjlig då den framträder inom konsten.
Hr Forsell gaf rolen med något öfverdrifven
karikering i mask —- att göra Beckmesser
snusande och tandlös är att föra figuren
onödigt långt öfver på operettkarikatyrens
område — men i alla fall med mycken
komisk styrka liksom med originel,
konsekvent uppfattning. Denna artist har alltid,
trots det att den granna rösten hänvisar till
den stora operan såsom det lämpligaste
fältet för hans verksamhet, tyckts mig mest
lyckad i den komiska operan, för hvilken
han äger betydligt mer temperament än för
seriösa uppgifter. Hr Ödmans stämma
klingar kanske icke lika glansfullt i Walthers
lyriska parti nu som för 13 år sedan men
i alla fall med tillräckligt välljud för att
han här i alla fall skulle ha en tacksam
och för sig lämplig uppgift, där själfva
röstens klang får ersätta, hvad som
möjligen brister i poesi eller musikalisk finhet.
Fru Lindberg skulle man däremot önska
något mer bestickande i själfva stämman,
som understundom låter något dof; för
öfrigt ger hon en fint uppfattad och
åter-gifven bild af den fagra Eva. Hr Adami
var en alltigenom förträfflig, frisk och kvick
David, Sachs’ lärpojke, och särskildt bör
hans klara diktion framhållas. Att
vederbörande efter en sådan prestation låta
honom snöpligt draga sina färde, kan
-endast förklaras därigenom, att man är
angelägen att så fort som möjligt åter få börja
repetitionerna på detta verk. Ty det är
väl ändå meningen, att »Mästersångarne»
skola hållas uppe på repertoaren? — Hr
Söderman var likaledes allt igenom
förträfflig som skråsångaren Kothner; hr
Sellergren gaf som Pogner en ny variant af sina
många hederliga, godmodiga operafäder, och
fru Jungstedt försökte sig, dock med mer
tvifvelaktig framgång, som komisk duenna.
Sceneri och folkscener gjorde heder åt
hr Elmblads regie; sluttablån med den
präktiga fonddekorationen af Nürnberg med
dess torn och tinnar verkade synnerligen
glansfull och färgrik. Slagsmålet gjordes
kanske däremot med för stor realism; det
är onödigt att man hör på sången, att
sångarna hålla på att lufva upp och örfila
hvarandra. För öfrigt skötte sig emellertid
operans duktiga kör, som man mången-
städes i utlandet kunde afundas oss och
som man gör klokast i att icke underskatta,
mycket bra. Hofkapellet under hr
Henneberg framhöll förträffligt orkesterpartiets alla
skönheter. När man hör det nu för tiden
ofta på ett ytterst medelmåttigt sätt utföra
en opera som t. ex. »Tannhäuser» och sedan
hör det med helt annan glans och precision
spela i den än mer fordrande
»Mästersångarne», så kan man icke annat än önska,
att äfven äldre operor då och då
underkastades en grundlig nyinstudering. Men
detta hör väl till de fromma
önskningsmålen, då kapellet ändå har så trägen
sysselsättning.
Dessa reflexioner trängde sig osökt på
åhörarna af den senaste
Tannhäuser-före-ställningen, som för öfrigt fick sitt
förnämsta intresse af den tyske
Tannhäuser-framställaren, hr Georg Anthes från
Dresdenoperan, hvilken äfven som Don José,
Tur-ridu och Pajazzon framstod som en
framstående artist, trots det att rösten, möjligen
till följd af tillfällig indisposition, visade
sig något nyckfull. En tenorsångare, som
förstår att i den grad individualisera sina
framställningar och som visar prof på
verklig skådespelartalang, hör till de största
sällsyntheter. Hr Anthes hade nog manér
i sitt uppträdande. Den besynnerliga,
skrefvande gången var till och med direkt oskön.
Men man förlät honom gärna dylika
egenheter i den glada känslan, att här hade
man en framställare, en dramatisk
sångartist utan all eljes så sedvanlig
tenor-faddhet, både i stånd att rycka med genom
sitt blodfulla temperament — ingen vanlig
teater-eld — och att intressera genom en
själfull »aandrighed», något som är ännu
sällsyntare. Som José i »Carmen», hans
bästa sångprestation, sjöng han med
musikalisk finhet och värme — utan alla
teaterrusningar — sin romans och andra
lyriska ställen samt fängslade genom den
med måtta parade lidelsen i sitt spel. En
ännu mer utpräglad dramatisk
karaktäri-seringsförmåga röjde vår Dresden-tenor i
de bägge italienska verist-operorna. Hans
Turriddu var den örfilstäckaste by-kurtisör
man kunde begära, till och med
obehagligare än nödvändigt var, och hans Pajazzo,
som mycket riktigt framställes som en äldre
man, var kanske allra originelast. Denne
Pajazzo förvandlar sig, då han aflagt
arle-kinkostymen, till den mest hederligt filiströse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
