Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - La Fronde. Af Harold Gote. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA FRONDE.
Af HAROLD GOTE.
Med i bild.
DEN 9 december 1897 utkom första
numret af La Fronde, de cerebrala
parisiskornas radikala tidning. Aldrig förr i
journalismens historia såg man en dylik
företeelse : en daglig, politisk tidning, dirigerad,
administrerad, redigerad, komponerad och
tryckt af kvinnor. När det vardt afton den
första dagen, hade öfver 200,000 ex. gått
åt. Parispressen log ett älskvärdt
välkommen åt sin nya kollega —
»frondöser-na» äro gamla bekanta, höra till släkten,
»1’esprit gaulois» har många barn — ja,
man vågar säga, att det blef litet flirt i
papperassen. Fransmännen äro nu en gång
så. De uttryckte sin förtjusning öfver att
fru Marguerite Durand, direktrisen, är lika
vacker som klok, lika klok som vacker.
För organisationen af La Fronde var
klokheten viktigast — säga hvad man vill —,
och fru Durand gräfde inte ner sina pund
för att se sig i spegeln. Hennes
tidningsbaby — ett underbarn att visa för pengar —
bara två år, med supplement hvar dag —
skulle gå på säkra fötter för att kunna gå
sin egen väg. Det har hon också
genomfört. Ja, hon har satt gyllene vingar på
hälarna, så att ungen lik Hermes skall
kunna olympiskt oberoende trotsa alla
vindar. Trotsat har den också gjort så det
förslår. Den har flugit stick i stäf mot den
väldigaste opinionsstorm man på länge hört
talas om.
Om sålunda La Fronde är en nyhet, en
tills vidare unik kulturblomma, äro
däremot kvinnliga journalister alls icke nya i
Frankrike. Begär man upplysningar af Raoul
Deberdt, får man veta, att den litterära
franska journalismen är af kvinnligt ursprung.
Den härstammar från de mycket
uppskattade krönikor, som från och med 1 7 :de
århundradet spriddes från Paris öfver
landsorten. Dessa krönikors upphof voro
högtstående damer (de Sevigné, de Balleroy,
d’Huxelles, du Noyer, m. fl.), som för att
använda sin esprit och sin lediga tid
upprättade regelbunden litterär förbindelse mellan
Paris och provinsen. Fru d’Huxelle t. ex.
var under mer än 40 år den förnämsta
nyhetsmedlaren mellan hufvudstaden och
landet. Hennes så kallade »lettres gazettes»
hade en halft officiel karakter och
informerades från säkraste källor.
Nutidens franska kvinnliga journalister
hafva sålunda traditionens alla fördelar.
De skrifva också hvar och en med sitt eget
humör: de äro hemma hos sig, deras stil
är ingen gåbortsklädning. De ha
smidigheten, styrkan och det oreflekterade
handlaget hos den, som länge ägt sitt vapen.
Sévérine, Juliette Lambert, Marni, Gyp,
Daniel Lesueur, Maria Pognon, Marcelle
Tinayre och hundra andra tyckas
journalister födda.
En stor del af dessa förmågor har fru
Durand nu samlat under samma tak, i La
Fronde’s eleganta hotell, 14 Rue St.
Georges. Hvarje morgon märker man i
tidningen, att de äro många om arbetet och
aldrig öfveransträngda. Glada, friska
krafter, som måste ha utlopp för sitt öfverskott
af infall, bara för att inte få hufvudvärk.
Eller lågande entusiaster, som i
tidningsarbetet sätta in hela sin galliska idealitet,
så mänsklig, så oöfversättlig, så gränslös.
Där finnas också satiriker, som ha
snärtandet till sport och skämta hänsynslöst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
