Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Den stora förbistringen. Af Olov Lundgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466
OLOV LUNDGREN.
Och han störtade ut från tornet
in i de glänsande salar
och följdes af många unga,
som sågo, gladdes och trodde.
III.
I nattens hvila, vid stjärnors ljus
de äldste plägade råd
i djupt bekymmer öfver det skedda
och i sväfvande, sorgsna aningar
om segrande olycksöden:
»Därnere på slätten bland lera och grus,
där allt kunde mätas och vägas,
där allt kunde ses och beröras
och intet var okändt och dunkelt,
där tänkte vi alla lika.
Därnere på slätten bland dungar och fält,
då vi jagade efter de mål,
som endast för ögonen voro,
och inga irrvägar funnos,
där ville alla detsamma
i enkel klarhet och kraft.
Men nu, då vi söka ett fjärran mål,
som den skarpaste blick ej når,
nu, då vi bygga i himmelshöjd
och sväfva i öde, ändlös rymd,
där syn och sinne ej fäste få,
oro stiger i själar,
motstånd vaknar i sinnen,
uppror växer i hjärtan.
Så kunde de unga lockas
af den första, lägsta himmeln.
Några lysande molntrasor
äro fagra nog för dem,
som genast brinna i blodet
och glömma det fjärran högsta.
Dock ännu är mänskoträdet friskt
från roten och upp till kronan,
fast några omogna frukter
af stormen ristes ned.
Ännu bäras de vise
fram af en enda vilja;
ännu smälta de väldige
samman i ett förstånd.
För att skydda vår byggnad och trygga
dess plan
vilja vi störta i rymden ned
alla, som härefter våga hysa
en egen mening af söndrande art.
Och den, som yttrar ett ord emot oss,
vår heliga byggnad, dess stil eller mål,
vi mura i tornet lefvande in
vårt mäktiga verk till framgång
och Herren, Herren till ära.»
IV.
De byggde i tusen år och väl mer
i enhet och samlad kraft,
tills de kommo fram till stjärnornas sfer
som svängde omkring i klar kristall
och glödde och brann i ljungeldsprakt.
Och kring dem lyste
ett blixtklart kristallregn
med glimtande silfverstänk
i mörka, främmande djupen.
Och öfver dem hvälfde
ett ljungande eldregn
af gyllene solgrand
i vida, blåsvarta salar.
Och irrande, glödande gnistor
från osedda himmelshärdar
spredo sitt blida ljus.
Blåglimmande, fladdrande världsstoft
stänkte sin klara safirglans
i gränslösa himmelsöknar.
Då steg det en storm ur tusen bröst
vid dårande prakt och fägring:
»Se himlen, se himlen,
se eterns blå,
se stjärnornas gyllene frukter!
Vi gå ifrån klarhet till klarhet:
detta är den sjunde himmeln».
Förförelsen blef allmän,
stormen växte till orkan,
ingen hörde den andre,
och ingen förstod eller lydde. •
Och många störtade neder
genom stjärnesmyckade,
glimtande afgrunder
och gåfvo sig sålunda döden.
Och andra, som älskade visdom,
togo från alltets kunskapsträd
rödgyllne stjärnefrukter
och vände åter till jordens barn,
med dessa dyrbara vittnesbörd,
att högsta himlen de nått
och stått inför Herrens tron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
