Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Silfverskrinet. Af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
576
BO BERGMAN.
mycket mer än att hon ville ha — köpa
tillbaka, sade hon — det där
silverskrinet med de badande nymferna. Det
var ett minne af hennes mor, den enda
dyrbarheten hon lämnat efter sig.
Fadern lefde ännu, men han var gammal
och sjuklig och hade bara ett litet
gra-tial, som icke räckte till halfva hushållet.
Själf arbetade hon på en atelier för
konstgjorda blommor, och det gick
någorlunda ihop, men så strax på nyåret blef
hennes far sängliggande, och hon måste
försumma sitt arbete, och det skulle vara
medicin och läkare och allting. En dag,
när de sista resurserna voro uttömda,
måste hon sälja skrinet. Fadern kom
■emellertid på benen igen, och hon sade
att skrinet var till reparation. Hvar dag
gick hon förbi antikvitetsboden och
nickade åt det; ännu hade ingen köpt det.
Hon tänkte lägga af och försöka få det
tillbaka. Men en kväll var det borta
ur fönstret . . .
—■ Jag fick er adress i butiken och . . .
Orden stockade sig i halsen; hon
hade tydligen icke långt igen till gråten.
De tunna fingrarna kramade handsken
till en boll, slätade ut den och kramade
ihop den på nytt. Assessorn satt och
stirrade på allt detta och visste icke
hvad han skulle svara. Äter kom det öfver
honom den där känslan af overklighet,
af någonting som hände i en dröm. Han
hörde sig själf yttra- ett par ord till sist;
det lät som en främmande talat. När
han gick efter skrinet och kom tillbaka
och räckte henne det, var det alldeles
spontant; han kände ingen glädje och
lade icke märke till den varma ljusningen
i hennes ansikte. Han kunde bara icke
göra annorlunda. Efter som hon nu haft
besväret att söka upp honom för att
berätta hela denna historia, sann eller osann,
gått och känt sig orolig i veckor,
kanske inbillat sig ha syndat mot sin mors
minne, när hon sålde skrinet, kort sagdt,
varit olycklig, alltså borde hon väl bli
lycklig nu. Hon hade utvecklat ett visst
kvantum energi, utfört ett arbete och
ville ha lönen. Det var lika enkelt att
försynen betalade henne genom honom
som att staten betalade hans arbete
genom den eller den kassören. När han
icke tviflade på statens solvens, hvarför
skulle hon behöfva tvifla på försynens?
Alla dessa hugskott flögo igenom
hans hjärna, medan han stod och såg
på hur hon lindade in skrinet, febrilt
som hon fruktade, att han skulle ångra
sig. Så var hon färdig, assessorn kände
hennes hand i sin och vaknade ur en
lång domning. I samma nu slog det
honom, hur vacker hon var. Hela den
ungdomliga gestalten fick de mjukaste
linjer, när hon gjorde en rörelse;
ögonen hade sluppit sin skrämsel och
kisade soliga och lifshungriga mot dagern.
Munnen liknade en våldsamt utslagen
blomma.
Det var kanske lyckan själf som
gjort visit. Han skulle ha reglat dörren
bakom henne och stoppat nyckeln i
fickan. Nu var hon sin väg, och
silfver-skrinet hade hon under armen. Lurad,
min herre . , . Assessorn skrattade, så
att cigarren gjorde små hopp mellan
läpparne. Men han fick vara tacksam,
att hon icke bedt om pendylen på
kakelugnen eller lampan i taket, ty
naturligtvis hade han gifvit henne dem bägge
två. Och om hon kàstat sig i hans
famn och känt efter med sin mjuka kind
hvar plånboken satt, så hade hon fått
den också. Lyckan, lyckan, den vackra
gudinnan med sin röda mun och sina
grunda, soliga ögon, äfventyrerskan med
håret som en gloria om pannan och en
fåll af gatsmuts på kjolen, hvem kunde
stå emot henne? Rummet blef ju mörkt,
när hon gick, och kvällskylan slog in
genom fönstret som det hade varit
september och icke maj därute. — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
