Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elfte häftet
- Liv. Novellett af Sigbjörn Obstfelder. Öfversättning från norskan för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIV.
615
gar oss i sömn under det att
norrskenen dansa.
&
— Det var i natt omkring klockan två.
Jag hörde henne röra sig. Jag kunde icke
tala, en obestämd ängest hade gripit mig.
Hon vacklade upp ur sängen.
Långsamt, steg för steg, famlade hon sig fram
mot fönstret. Hon lade båda
armbågarna på karmen och stod och såg ut.
Därpå kom hon hän dit, där jag låg.
Hon lade sig ned vid sidan af mig.
Hennes hår snuddade vid mitt ansikte. Jag
höll mina ögon krampaktigt slutna.
Länge låg hon så. Så kunde jag till slut
icke stå ut med det. Jag hviskade: Liv!
Hon svarade icke. Jag lade armarna
omkring henne och såg henne in i ögonen,
jag såg i halfmörkret, att de voro brustna.
Jag låg med armen omkring hennes
hals. Jorden gick sin gång.
Människorna sofvo alltjämt.
Jag är åter ensam, mera ensam än förr.
*
Jag går omkring som en
sömngångare. Människor gå omkring mig, men
de äro som skuggor från en annan värld.
Jag borde resa bort. Men någonting
håller mig tillbaka, — dessa gator, dessa
hus, dessa lyktor, — jag går bara upp
och ned emellan dem i stället för att
resa. Jag stirrar på allt det där, som
om det hade människoögon. Går det
någon bakom mig?
Jag tycker om broarna ute i
utkanterna. Jag kommer dit utan att veta af det,
innan jag står där, och jag blir stående
där i timvis. Det kan gå upp för mig
att det är en båt, som ligger där nere,
som jag ser på, eller ett träd, som lutar
sig mot vattnet. Så händer det att jag
med ens blir varse himlahvalfvet öfver
mig: det är månen som glider fram eller
en vindfläkt som far hän öfver mitt
hufvud. Så kommer en och annan som ser
mig så underligt in i ögonen: det är
någon som tillfälligtvis går förbi.
Det är som om jag hade mitt hem
där ute i arbetarekvarteren. De sänkta
ansiktena med djupt liggande ögon och
utstående kindben, som lefva och dö
liksom ljusskygga troll under stenarna: jag
känner mig i släkt med dem.
Boulevarderna göra mig sjuk. De
böljande brösten, de höjda hufvudena,
dräkterna som gunga på läckra, smidiga
höfter, leendena, — allt detta som skriker:
kyss, lef, njut, — damer lyfta på
smek-lystna herrhänder in i lockande mörka
vagnar, ljud af kyssar bakom portièrer,
klang af duskålar i dåligt vin, saftiga
handtryckningar af svansande vänner–å
det blir så kvaft! En tyst, förstenad gråt
sammansnör min strupe, öfver att
människoglädjen är en sköka, som fyller hela
atmosfären med stanken af sin billiga parfym.
Ja, jag måste bort, långt, långt bort,
till ett ställe, där endast jordens och
hafvets ande stiger mot himmelen.
Ja, jag måste bort. Jag måste hafva
mycket tyst omkring mig. Jag måste
komma så långt bort från spårvagnar och
asfaltgator och teatrar, som jag kan. Ty
det är något som jag måste hafva reda på.
Om nätterna vid det stora hafvet, skall
icke där gåtans ord komma och sänka sig
hviskande ned i min ande, väl i början
svagt och osäkert, som en svängning som
ej blifvit ton, men så starkare, efter hand
som allt blir tystare och tystare?
När alla de larmande ljuden hafva
förstummats, när man har glömt mig och
jag själf har glömt, skall det då komma
och allt blifva klart och min själ vakna?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:44:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1900/0671.html
