Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Minnen af Ernst Ahlgren. Af Ola Hansson. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
OLA HANSSON.
Er yttra allt detta hemligt till en vän,
skulle jag rönt samma intryck, som då
jag nu ser det i tryck, med Ert namn
som borgen.
Det är icke anspråkslöshet som gör
mig det svårt att finna ord, icke
förödmjukelse —• som skulle jag se mig
öfverskattad. — Ingenting ditåt!
Det är min stora, varma glädje, —•
den, som jag känner hvarje gång lifvet
skänkt mig någonting rikare, soligare än
hvad jag hoppats. Det är den tysta,
orcllösa glädje, som man går och
gömmer för det man vill ha den helt för
sig; för sig ensam.»
Det var ju starka ord; men sådana
göra en ung kritiker godt att höra, när
han icke behöfver tvifla på den
subjektiva ärligheten hos den, som han velat
skildra och som uttalar dem. För öfrigt
erhöll jag längre fram från Ernst
Ahl-gren ett objektivt omdöme af en tredje
person om min essay öfver henne,
hvilket bekräftade, att jag lyckats i min
teckning af henne. Det stammade från
ingen mindre än Georg Brandes. Ernst
Ahlgren skref mig i ett bref af den 22
mars 1887:
»Jag skrifver egentligen för att
berätta dig något som Brandes sade, och
som gladde mig både på egna och på
dina vägnar.
Det var sista kvällen, efter
teaterdags; vi skulle just säga hvarandra
farväl. — »Jag har ånyo genomläst Ola
Hanssons kritik öfver er», sade han,
»och då slog det mig, hur träffande
sann den är, och hur fin i uppfattningen.»
— Jag såg gladt öfverraskad pä honom:
»Ola Hansson hade ännu aldrig sett
mig, då han skref den.» — Han riktigt
spratt till. — »Kände han er inte!» —
»Nej.» — »Men då är det rent af
märkvärdigt. Med hvilken omsorg han måtte
ha läst! Det förråder ju en så säker
blick för individualiteten.»
Jag kände mig stolt på dina vägnar,
och jag kände mig ödmjukt glad på
mina egna. Jag säger »ödmjukt»,
därför att din karaktäristik af mig är så
idealt sann; jag känner igen mig, men
som man gör det, när konstnären som
målat porträttet haft så säker blick för
det hela — det djupaste, menar jag —
att alla små störande oväsentligheter
fallit bort. Och så känner man det som
en förpliktelse att vara sann emot detta
djupare, det som konstnären gripit; man
är glad åt möjligheterna, och ödmjuk
därför att man vet hur mycket det ännu
erfordrades för att de skulle bli
verklighet. »
När jag mottog Ernst Ahlgrens första
bref, satt jag hemma på landet i Skåne.
Strax därpå torde jag emellertid ha rest
upp till Stockholm, ty hennes andra
bref, af den 23 oktober samma år, är
adresseradt dit. »Hvilken glädje det
var för mig», heter det däri, »att se
Er recension i Aftonbladet, behöfver jag
naturligtvis icke säga. — Ni får förlåta,
att mitt bref är torrare än Ni egentligen
hade rätt att vänta, men dels hoppas
jag inom kort få råka Er, dels
misstänker jag att Ni icke blir så alldeles
lottlös, när Lundegård får långa bref,
och slutligen: — det är mig rakt
omöjligt att längre hålla mig uppe i den här
skrufvade brefstilen.»
Det var för andra gången och under
loppet af samma år som jag slagit mig
ned i hufvudstaden. Det var den
berömda »Aftonbladstiden», — som skulle
sluta så bedröfligt. Jag blef under
doktor Wallis’ provisoriska
chefsredaktörs-skap en flitig medarbetare i
»Aftonbladet», hvilket emellertid tog en bråd
ända, så snart herrskapet Retzius kom
hem från sin utländska resa. Den
»restaurerade» tidningsmatronan, som
moderligt församlat oss alla af det »unga
Sverige» omkring sig som hönan kyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
