Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den helige kammakaren. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
OSCAR LEVERTIN.
nande ansikten vände sig människorna
till honom såsom till en vänlig, glad
försyn, och stort blef talet af hans följe.
En ensam ung flicka tycktes kall och
oberörd inför honom, Sapia Bigozzi, och
just därför förälskade han sig också i
henne. Ju mer hon förblef sig själf,
bunden och tyst, med det dystra anletet
hvilande i skugga under håret, som under
en svart stormhufva, dess hetare blef
hos slösaren och lyckoskaparen begäret
att också få denna kvinna strålande af
sitt väsens rikedom. Tama små
sångfåglar utan klor och näbbar föreföllo
honom med ens Sienas andra unga kvinnor
med deras lättköpta kutter. Sapia
Bigozzi, det var vildfalken, som det var
en triumf att tämja och hafva i sin hand
— och att göra just henne till den
lyckliga och undergifna mottagarinnan
af hans skatter blef för honom själfva
profvet på hans egen lifsmakt.
Så begärde Ghinibaldo Saracini till
Sienas häpnad Sapia till hustru. Natten
före bröllopsdagen, då Ghinibaldo gick
hem från ungdomsvännernas gille, följde
honom den halte Nino, sångaren, som
älskade honom högt. De skredo sakta,
heta af vin, genom det grå
gryningstöcknet, mellan slutna, tungt slumrande
palats. Ghinibaldo sökte locka ut ur
Nino hans hjärtas mening om Sapia, men
sångaren svarade i luften och linkade
försagd bredvid med cittran upp- och
nedvänd på sin arm. Tystnaden blef
pinsam, och Ghinibaldo brast ut:
»Men Sapia är skön!»
»Ja, skön som Persefone. Men
hvarför gifta sig med dödsgudinnan.....
hon blir ändock alltid en gång ens
sängkamrat.»
»Persefone, då röfvar jag henne upp
ur Hades, och hon blir åter hvad hon var
från början, den ljufva jordens dotter!»
Solen gick upp. En röd rodnad brann
fram på Ghinibaldos af nattvak bleka
kinder. Hans stora drag strålade. De
blå ögonen glödde mot morgonsolen.
Slösarens bedårade leende gled åter öfver
hans yppiga, litet hängande mun. Med
handen slog han Nino på hufvudet, så
sammetsmössan blef platt och
korptjädrarna knäcktes, snurrade hela karlen med
cittran rundt i backkrönet, och sprang
så raskt, trots sin redan tunga kropp,
uppför trappan till sitt hus.
Men Sapia själf visade hvarken sorg
eller glädje. Hon hade så länge lefvat
i sina hatfulla tankar och sin skugga,
att hon blott kände sig plågad och
husvill ute i solskenet. Hon misstrodde
triumfen att varda Ghinibaldo Saracinis maka.
Det var en ödets list, en ond gudoms
skänk, hvilken gömde ett förrädiskt gift.
Hvad henne själf angick, visste hon icke
hvad hon kände. När hon satt ensam
i trädgården och solen brände hennes
nacke och stenbänken, på hvilken hon
hvilade, medan den gula ginsten vajade
för vinden på häckarna, kunde hon
känna ett för henne främmande flöde
af värme kvälla genom ådrorna. Hon
erfor en längtan att springa bort från
sig själf, att slita de fångsel, i hvilka
hon lefde fången. Hon stack händerna
ner öfver brunnskanten för att svalka
dem och andades oroligt och hårdt.
Men när den, på hvilken hon tänkte, blott
nalkades, slöt sig hennes själ. Hon
skrattade tyst utan ett leende. Hvilken
skara kom han icke med! De hördes
långt bort ifrån. Det var jakthundar och
svenner, falkenerare, lutspelare och tiggare
framför allt. Hvad detta buller i gatan
kväljde henne! På förhand kände hon
sig redan förödmjukad och hatfull mot
alla hans gåfvor —■ ringarna, stenarna,
kedjorna och dikterna och alla de fagra
orden. Så hörde hon hans segervissa röst
och de tunga stegen närma sig genom
förstuguhvalfvet. Hon lyfte sitt lilla smala
elfenbensansikte med det svarta håret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
