Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georg Nordensvan. Af David Sprengel. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN.
S°3
deras misstro mot det egna jagets
möjligheter, deras rädsla att kasta sig på hufvu
det ut i lifvet och låta hvirfveln ta sig,
allt detta famlande veka, som med rädda
och tårdränkta ögon biktar sig i Edvard
Bäckströms Elegier. Georg Nordensvan,
som är några år äldre än de flesta af sina
kamrater, har säkert personligen känt allt
detta. Född 1855, ingick han först vid
Karlbergs krigsskola men afbröt, efter att
ett par år senare ha aflagt den teoretiska
officersexamen, sina militära studier, närmast
på grund af bröstsjukdom. Han ämnade
nu bli målare och genomgick modellskolan
i akademien vid Rödbodtorget, reste till
Paris och studerade där, men liksom en
annan svensk artist, V. v. Heidenstam,
började han att alltmer »skönja världen
genom tryckarsvärta». Då han hvarken ville
eller kunde dela sig mellan tvenne gudars
dyrkan, beslöt han att helt ägna sig åt
skriftställarbanan samt antog 1883 kallelse
att inträda som redaktionssekreterare i Ny
Illustrerad tidning. En lefnadsbana, som
begynner så, var helt visst till grunden olik
den inbrytande nya tidens säkra och
målmedvetna lynne, sådant detta speglar sig hos
den mest typiske af det unga gardet, Gustaf
af Geijerstam.
Men var nu god och observera — denne
man, som till blod och hjärta är ej så litet
släkt med efterromantiken, han är till hufvud
och intelligens den nya tidens son. I
romanen »I harnesk!» tecknas nog
efterro-mantikernas öde med medkänsla, men med
en medkänsla, kryddad med bitter ironi.
Det är icke tiden som misskänner martyren,
det är en svag, anemisk natur som
förråder tiden. I en liten skiss i en af
Nordensvans senare novellettsamlingar finnas
några uttalanden af en själsfrände till Helge
Rosenborg, i hvilka man kan spåra den
missmodiga stämningen hos en människa,
hvilken ännu icke ser vägen klar framför
sig och i hvilkens inre det ännu jäser:
»Han själf? Ett ständigt vacklande,
ständig ovisshet och oro, — bara luftslott.
Aldrig något resultat, hvarken för världen
— det gjorde då också mindre — eller
för det egna medvetandet. Dugde han då
till ingenting? Om han blott kunde vara
glad! — — — Själf hade han ingen rätt
att döma de andra (kamraterna), att se
ned på dem. Låt vara, att de satte sitt
jag i främsta rummet, — det låg dock lika
mycken egoism under hans eget famlande.
Nej, han beslöt att taga vara på sin tid,
äfven han, att arbeta för dagspenning och
låta fem vara jämt — tills vidare. Då
kunde han åtminstone komma litet framåt,
om än ej så högt som de, hvilka komma
fram utan arbete.
Skuggspel! mumlade han! Ett
skuggspel alltsammans.»
Detta beslut att rycka på axlarna åt
blodets oro och sinnets gyckelbilder för att
ställa sig i ledet bland dem som kämpa
för att — långsamt, tum för tum, eller
hastigt, i ett språng — få fram sin
personlighet i lif och konst predikas klart och
genomtänkt såsom det enda nödvändiga i
de två noveller, som hopställts under den
gemensamma titeln Lifsuppgifter (1887).
I den första af dessa — »Framgång» — se
vi åter igen den estetiskt anlagde och
mångsidigt begåfvade, som plottrar bort
sig själf. Det förefaller som om
Nordensvan här skadat tragiken i sorgspelet, som
om han gjort sin hjälte —■ sit venia verbo!
— en smula intresselös genom att först
skildra honom som en ung man med
moderna åskådningar och därefter låta honom
utan vidare bli präst. Karaktären kommer
här icke riktigt att hänga ihop. Antingen
måste väl mannens moderna åsikter vara
ren blague — och då intresserar han oss
ej ett spår — eller blir han som själasörjare
en vanlig tartuffe — men detta säger novellen
icke. En estetiskt anlagd löjtnant, som blir
innehållslös skeptiker och tom världsman —
det tror man gärna; men en själsfrände
till honom, som utan några vidare själsliga
magsmärtor anlägger prästkaftanen — dylikt
vill man ej tro. Pastorssjälens andliga
dekadans har dessutom långt sannare och
med mer passande lugn och järnn
framställningskonst skildrats af Geijerstam i hans
ungefär samtidigt utgifna roman »Pastor
Hallin». Att personligheten hos Nordensvan
blef präst är något för hans själsutveckling
tämligen oväsentligt, men det borde
undvikits, ty läsaren r5*cker ofrivilligt till.
Frånsedt detta är novellen emellertid en
starkare accentuerad upprepning af ämnet
i romanen »I harnesk». I motsättning till
den ryggradslösa hufvudpersonen tecknas
hans broder såsom den lifsduglige
framtidsmannen, han som hela lifvet sträfvar efter
att stå på egna fötter och ej gifver efter
en millimeter af sin personlighet. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
