Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Johan Vilhelm Snellman. En porträttstudie af Nils Erdmann. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
NILS ERDMANN.
SNELLMAN PÅ KATEDERN. SAMTIDA TECKNING.
spela dem, hvilka nu trodde sig säkra
för Snellman, ett elakt och fint puts.
Den fjärran begrafne orostiftaren blef dem,
ehuru ensam, farlig. Han blåste i
hornet och väckte dem — och med dem
Finlands folk.
Saima tog hand om dess uppfostran,
vande det vid offentlig diskussion af
frågor, som rörde individen och samhället,
och riktade dess vid torfvan bundna
blick på nationens allmänna
angelägenheter. Saima verkade för det
Snell-manska idealet: människans utbildning
till medborgare, och genom henne blef
pressen en makt, det offentliga ordet en
ljusflod. Det var en hel mängd reformer
hon yrkade på, bland dem icke minst
språkreformen, finskans officiela
erkännande bredvid eller öfver svenskan, ett
uttryck för tidens nationalitetssträfvanden,
hvilkas kämpar äfven i den öfriga
världen ofta voro Hegels män.
Det faller af sig själft, att Saimas allarm
och för tiden och miljön ovana, kanske
mindre politiska angrepp skulle göra dess
chef förhatlig. Han stämplades som en
finsk Catilina, censurens gissel svängdes
med kraft öfver spalterna i hans djärfva
tidning, och man förstår hvad som
menas med ordet tryckfrihet, dä man
erfar censurens fruktan för en notis af
följande enkla innehåll: »Konungen af
Sverige, lärer vid detta lag vara stadd
på resa till Norge, dit åtskilliga hästar
ur H. M:ts hofstall redan på fjolåret
begåfvo sig. Riksdagen kommer att
fortfara, tills de återvända i början af
april månad.» Hvilken grof skymf mot
Sverige, och hur lätt kunde ej notisen
störa vänskapen mellan Rysslands och
Skandinaviens suveräner!
Censuren aflifvade Saima i december
1846. Hon följdes i grafven af jubel
och sorg, men Snellman fortsatte hennes
arbete i »Litteraturblad för allmän
medborgerlig bildning», det nya organ han
grundade.
Det stora revolutionsåret 1848 med
sina drömmar, sitt hopp och sitt
nederlag, med frygiska mössor och bajonetter
och med en ändlös, tryckande reaktion
förde onda tider till Finland och mörka
skuggor, där man ett ögonblick hoppades
på en glimt af sol och af vår.
Universitetets tillvaro äfventyrades, och ali slags
kritik blef ett brott. Under dylika
förhållanden sökte nu Snellman den lediga
professuren i filosofi. Af 17 röster i
konsistorium föllo 14 på honom — en
seger —, men det hindrade ej, att hans
medtäflare, en vida underlägsen adjunkt,
Aminoff, 1849 utnämdes.
Det var ett slag både åt ungdomen
och ät lärarna, som trots allt groll icke
kunde undgå att böja sig för den starkes
snille. Man bjöd honom en kateder i
Uppsala, man bad, man besvor honom å
den andra sidan att hellre svälta i
Finland, —• men blef icke en finne, A. J.
Arvidson, bibliotekarie i Stockholm, blef
icke en finsk professor, Nordström, svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
