Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Nordenskiöld. In memoriam. Af Ernst Beckman. Med 19 bilder - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ernst beckman.
dag i början af åttiotalet satt han vid
middagsbordet hos sin vän professor
Christian Lovén, då ett stridt regn
piskade mot matsalens rutor. Sedan man
rest sig från bordet, såg man honom
med stor uppmärksamhet granska
fönstren. Regnet hade nämligen lämnat
kvar på glaset små stoftpartiklar, vid
hvilka ingen annan af sällskapet fäst sig.
Den undersökning, som de sedan
underkastades, visade, att de visserligen icke
voro kosmiskt stoft. Men det var ej
heller »kulturstoft» från Stockholms
skorstenar, utan vulkaniskt stoft, möjligen
stammande från Krakatoas utbrott och
således en sydländsk släkting till det s. k.
Hagastoftet, som 1875 bevisligen fördes
ända till Haga lustslott från Islands omkr.
2000 kilometer aflägsna vulkaner.
Det var dessa Nordenskiölds
egenskaper — utvecklade på grundlag af
djupa och omfattande insikter i hans
speciela ämnen — som föranledde en
så kritiskt anlagd natur som hans
förtrogne vän professor Gyldén, själf en
af vetenskapens utkorade, att under
ett samtal med en af sina bröder i
lärdomen fälla följande omdöme: »Ja,
Nordenskiöld han är en född
vetenskapsman. Du och jag »— här tog Gyldén
upp en blyertspenna ur fickan och fäste
fyra punkter på ett papper — »vi krypa
på det här sättet trappsteg efter trapp-
steg. Nordenskiöld går så här rakt på
målet.»
Jag nämnde nyss hans stora insikter
i de ämnen ban gjort till sitt
specialstudium. Att vara fullärd inom alla
naturkunnighetens provinser mäktar ingen,
i våra dagar mindre än någonsin. Trots
ärlig ansträngning räcker forskaren icke
till. Vetenskapernas mångfald springer
honom förbi. Om än med sorg i
hjärtat nödgas han begränsa sig.
Vid ett samtal för några år sedan
om den fordom knappt anade snabbhet,
hvarmed vetenskapen nu utvecklar sig,
falide Nordenskiöld ett ganska lustigt
yttrande i fråga om ett studium, som
alltid lagt beslag på hans intresse: »I
min ungdom», sade han, »var kemien den
bäst disciplinerade af alla vetenskaper.
Då hade den sextiåtta element, som alla
stodo likt sediga hästar hvar i sin spilta
och gjorde hvad di skulle. Men nu är
allt omkastadt, nu vet ingen människa
hvad di tar sig till.»
Ljuder icke genom dessa
humoristiska ord en halft undertryckt suck öfver
omöjligheten att följa med på alla
områden, så snart de icke ligga inom
specialstudiernas rågångar?
Denna inskränkning måste
understundom kännas särskildt tung för den
som är korad till den främste ledaren
af stora vetenskapliga expeditioner. Det
ligger i sakens natur att vid dem en
genomförd arbetsfördelning måste råda.
Ä andra sidan måste chefen förstå att
bilda en medelpunkt för det hela. Den
oundvikliga bristen på insikter i vissa
grenar af det vetenskapliga arbetet kan
han ersätta genom det lefvande intresset,
förmågan att skatta andras arbete och
att hänföras af vetenskapens resultat.
Detta var i hög grad fallet med
Nordenskiöld. Själf var han ju specialist
på mer än ett område och därtill
begåfvad med ett ovanligt mångsidigt
verksamhetsbegär. Äfven förstod han att
med kamratlig uppmuntran sporra sina
medarbetare på skilda områden till
oför-tröttadt samlarenit, han visste att lämna
tacksamt erkännande för den skörd de
inhöstat, att ge värdefulla praktiska
vinkar äfven utanför sina särskilda fack samt
att lägga i dagen ett aldrig mattadt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
