Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Björnstjerne Björnson. Fragmenter af en bild. Af Ruben G:son Berg. Med 12 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58o
ruben g:son berg.
gar af män finnas upprepningar af samma
lynnen. Jag vill bara påminna om den
Kurtska typen från »Det flager»,
Hjalmar Olsen i »En dag» och Rafael Kaas
far, som alla äro bra nära släkt med
hvarann. Men hans kvinnor äro af olika
släkter, och den dag en tysk ästetiker
skrifver om »Björnsons Frauen» få de
gamla idealgestalterna svåra
konkurrenter. Allt från Marit och Synnøve och
hän till Tora Parsberg, hvilken lång rad
af hjältinnor! Verkliga hjältinnor, med
adel i hjärtat och stor kraft i sin
svaghet. Knappast något af hans verk har
saknat en ljus och fin kvinnobild. Petra,
väl urbilden för många skildringar af
kvinnor, som söka sig ut till sin egen
gärning; Therese Leaney i »Kaptejn
Mansana», Karl Manders hustru i »Mors
hænder», Svanhilde i »Halte-Hulda»,
Gertrud i »Redaktören», Valborg Tjælde
i »En fallit» och Clara i »Kongen», för
att nu bara i förbigående nämna några
af de betydelsefullaste, bilda ett galleri
sä stolt som trots något annat hos andra
skalder. Och här hår jag endast nämnt
de unga, kärleksscenernas hjältinnor. För
äldre personer äro de ädla mödrar, som
han skildrat, kanske ännu kärare.
Af öfriga dramer är »Kongen» den
märkligaste — på grund af sin lyrik.
Den står vidt aflägsnad från både
Schiller och Ibsen, hvilka han annars kan
närma sig i det historiska skådespelet
och i det borgerliga. Som utveckling
af det ärftliga konungadömets
fördärflig-het för respektive innehafvares
karaktärer är det ju inte synnerligen bevisande.
Det är nu en gång för alla inte
Björnsons sak att med skäl och motskäl
disputera om ett förhållande. Men han har
i »Kongen» ännu ytterligare gifvit
kärleksscener af gripande finhet och lyckats
omgifva ideela ungdomsgestalter med en
nästan förklarad strålglans.
Sedan Björnson inemot midten af
70-talet lämnat den romantiska
bondeberättelsen och det historiskt-klassiska
dramat för att med mera obunden
lifsåskådning skildra nutiden, har hans lyrik fått
sig mindre utrymme tillmätt af hans
alstring. Denna har i stället ägnats åt
sociala och religiösa spörsmål, dem han
behandlat i romaner och skådespel.
Samma flammande eld, som lågat
genom ali hans verksamhet, brinner och
värmer äfven i dessa arbeten, om de
också rent dikteriskt endast ställvis höra
till hans yppare. Ty så länge Björnson
bara är lyriker eller psykolog, når han
djupare, verkar starkare än då han teo
retiserar.
Tendensen i hans senare verk är
emellertid för honom själf en hufvudsak.
Den kan till och med tränga sig fram
på bekostnad af det konstnärliga. De
sista orden i Pål Lange och Tora
Parsberg — Toras utrop: »Hvorfor skal det
være så, at de gode så ofte blir
martyrer? Kommer vi aldrig så langt, at
de blir førere?» — är en sådan där
pe-dagogisk pekpinne, som man gåfve det
rödaste guld för att slippa se sticka
fram. De vuxna böra helst få dra sina
slutsatser själfva, annars är det inte
mycket förhoppning om att lärdomarna
ska verka. Och pedagogik är en farlig
vetenskap att blanda in i vitterheten.
Det bevisas bäst af »Det flager».
Egentligen har väl den boken varit
ämnad till läroverksroman, fast dess
viktigaste och bästa partier ingalunda äro
att hänföra till diskussionerna om huru
en skola bör inrättas eller utvecklingen
af den Rendalenska skolans principer.
Liksom alla Björnsons tendensarbeten
har äfven »Det flager» sin största
betydelse genom människoskildringen,
isynnerhet i de stora, afgörande kriserna.
Hans förmåga af djupgående
karaktäristik tyckes växa med våldsamheten af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
