- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tolfte årgången. 1903 /
215

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Gorkij, Maxim: Den förfallne vågbrytaren. Öfversättning från ryskan af Ottar Stare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DEN FÖRFALLNE VÅGBRYTAREN.

Af MAXIM GORJKIJ.
Öfversättning från ryskan af OTTAR STARE.

VÅRSOLEN gassar. Lätt bris.
Hafvet gungar sakta. I jämn
fart dansar vår j olle öfver vågor-
na. Alla segel äro tillsatta. Den vida,
fria rymden framför oss. I fjärran en
gammal förfallen vågbrytare. Snart äro
vi inpå den. Med kraft slå vågorna mot
stenhindret och rulla glada, fria genom den
flera famnar breda öppning de brutit sig
i denna vägg.

»Hafvet tål ej några hinder», anmär-
ker min följeslagare, en gammal solbrynt
sjöbuss.

»Är det länge sedan vågbrytaren rasa-
de», frågade jag, slagen af häpnad öfver
den obändiga kraften hos vågorna, som
kunnat nedrycka så väldiga klippblock.

Säkert mycket länge sedan, svarade
han en smula eftersinnande. — Men har
ni hört, vände han sig till mig, den
bland oss sjömän gängse sägnen om haf-
vets kamp mot dessa klippor? I fall det
roar er, skall jag förtälja den.

Obundna som rymdens fria fåglar voro
vågorna i hafvet. Moder Storm vyssjade
dem med sina sånger, och i sorglös glädje
rullade de fram mot det ändlösa fjärran.

En dyster och ondskefull människo-
tyrann missunnade dock vågorna deras
lott och ville beröfva dem friheten, så
att de ej stolt skulle glida öfver hafvets

omätliga djup, ej skälmskt le mot klar
sol och azurblå himmel.

Han sände åstad lydiga slafvar, som
hämtade kalla klippor ur jordens sköte
och började vältra dem i hafvet.

Där blef lif och rörelse. — Hvilken
lustig syn för vågorna, då klipporna sjun-
ka mot bottnen! De hoppa, de trängas,
de skratta. Vänligt smekande de trumpna
klipporna, dansa de kring dem i ystert
själfsvåld.

»Här komma buttra gäster från jor-
dens kalla sköte. Med brusande sång
gå vi dem till mötes. Våra välkomst-
hälsningar, vår broderliga ömhet skall
värma deras sinne, och tillsammans skola
vi rasa om i vårt fädernerike, hafvet,
och sjunga ljusets och frihetens lof.»
Det var jubel och fröjd bland de unga
vågorna.

Blott Stormen och fader Orkan följa
gästerna med ondskefullt tjut och blicka
mörkt på klipporna.

Men klipporna falla alltjämt, falla i
hafvet, jämka sig tätt till hvarandra, växa
till en fast mur, börja tränga hafvets
vågor och spärra vägen för deras fria
gång.

Ängslan bemäktigade sig vågorna,
och deras blickar riktades skyggt mot den
höga, mörka muren. För första gången

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 18 12:35:25 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1903/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free