Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skildringar och berättelser - Gorkij, Maxim: Den förfallne vågbrytaren. Öfversättning från ryskan af Ottar Stare - Dikter - Hedberg, Tor: Idealen. Efter Schiller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
MAXIM GORJKIJ.
oförskräckta frihetskämparnas hvilorum,
här ligga de unga vågorna.»
Hafvets botten öppnade sig, och följda
af förbannelser sjönko klipporna i den
svarta afgrunden.
»Är väl skulden vår? Vågorna vare
ära — oss evig skam för skamlig tjänst!»
Det ändlösa hafvet triumferade. Det
hade krossat sin starke fiendes makt.
Och vågorna rulla fria och prisa de fallna
kämparna, som med sina unga lif köpt fri-
heten åter åt bröderna. »Ära åt de fall-
ne, åt de lefvande frihet!» —
Jag satt som förtrollad af denna un-
derbara folksägen. I stilla andakt hvi-
lade mina blickar på de fria vågorna,
som andades styrka och mäktigt trots.
Öfver mig himlens azurblåa hvalf, under
mig det ändlösa hafvet, begjutet af den
klara majsolens mjuka skimmer. I fjär-
ran stadens bullrande lif, fråsseriets
tomma skratt, svart, kväfvande rök, knut-
piskans hvin, bojornas rassel och suckar,
ömkliga suckar.
Och det tycktes mig som brusade
stormen långt, långt därute på hafvets
blåa vidd. . . Människor, ömkliga, ömk
liga människor. . .
IDEALEN.
EPTER SCHILLER.
Du vill då trolöst från mig vika
i dina ljufva drömmars spår,
du sorgetunga, glädjerika,
o du, min lefnads gyllne vår!
Säg, flyende, kan du ej bida,
kan intet du bevekas af?
Förgäfves, — dina vågor skrida
mot evighetens öppna haf.
Ej mera på min väg jag finner
de klara ungdomssolars ljus,
ej mer de ideal jag hinner,
som fyllt min själ med saligt rus.
Den ljufva illusion, som trodde
på drömmens väsen, är ej mer;
där förr gudomlig skönhet bodde,
jag bister verklighet blott ser.
Som förr i heta kärleksstunder
Pygmalion i famnen slöt
den kalla marmorn, tills ett under
lät lifvet tändas i dess sköt,
så famnade jag ock naturen
så längtansfull, så ungdomsvarm,
att hon, på mina armar buren,
fick lif invid min diktarbarm.
Och, delande den eld mig brände,
hon gaf sig helt och utan tvång,
förstod den klang mitt hjärta sände,
själf väckt ur stumheten till sång.
Då lefde för mig träd och blomma,
för mig sjöng bäckens silfverfall,
ja, äfven i det själlöst tomma
blef af mitt lif ett återsvall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
