Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Johan Ludvig Runeberg. Några ord till hundraårsdagen. Af Karl Warburg. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sin lyrik och än mer i sina episka dik
ter framför allt såsom en grekernas
lärling. Antiken, som intog ett så stort
utrymme i hans studier, blef den källa, som
främst inspirerade hans skaldskap. Jämte
dessa insatser ha ju de serbiska s. k.
folksångerna spelat en stor roll särskildt
för Idyll och Epigramdikten, men den
s. k. serbiska folkpoesien är tvifvelsutan,
som vår utmärkte kännare af slavisk
diktning, Alfred Jensen, påpekat, till god
del alster af sydslavisk renässansdikt;
och Sylwan har däraf med fog dragit
den slutsatsen, att vi äfven i detta fall
hos Runeberg hafva en återverkan från
antiken i andra hand. I hvarje fall mötte
dessa serbiska dikter hos Runeberg en
befryndad ande. Idyll och Epigram —
afgjordt de yppersta alstren af
Runebergs ungdomslyrik — stå i klassisk
enkelhet oupphunna i svensk diktning.
Knappare kan icke en djup poetisk tanke
uttryckas än i dessa fyra rader:
Först gå bäckens första bubblor sönder,
först försvinna vårens första blommor,
men din första kärlek, unga hjärta,
öfverlefver länge hvarje annan.
Och den gripande dikten om bonden
Paavos tålamod och förtröstan
sinnebildar det finska folkets trofasthet och
tålamod och anslår en sträng, som senare
tonar genom hans mest folkkära dikter.
Mindre träffar man af Runebergs
egendomlighet i de öfriga rent lyriska
dikterna, som stundom verka något abstrakt.
Runeberg uppenbarar sitt väsens innersta
nog så starkt, när han med sin lyrik
får adla skildringen af karaktärer,
händelser och situationer.
Den nyromantiska diktningens anda
har däremot lämnat föga spår i Rune*
bergs skaplynne, — låt vara att han
tagit intryck af nyromantikernas form —,
och man skall ha svårt att finna någon
nordisk storskald vid förra seklets midt,
som är mera oberörd af romantiken än
han. Runebergs skaldelynne var ju i
grunden plastiskt, och härigenom fann
han ock sin styrka i den berättande
dikten, helst dock med en lyrisk tillsats.
Hans första epos Älgskyttarne,
tillkommet under intrycken från
Home-rosstudiet, är ju ett försök att tillämpa
den homeriska berättarstilen med dess
hexametrar, dess tilläggsord, dess
sentenser på ett ämne ur folklifvet.
Händelsen är i hög grad enkel; och
diktens värde ligger i skildringen af de
olika finska typerna, af lif och seder
i den landsbygd, som Runeberg studerat
under sin informatorstid. Här
uppenbarar sig första gången hans
utomordent-liga gestaltbildande förmåga. De lefva,
den raske Matthias från Kum, den
väl-förståndige Petrus, inhyseshjonet Paavo,
ugnsitterskan Rebekka, och sist men ej
minst den aktade tiggaren Aron. Valet
af den antika versformen, — tvifvelsutan
beroende pä att diktens första utkast
skrefs under friska intryck af de
grekiska examensstudierna — har nog
åtskilligt motverkat diktens popularitet i
bredare lager.
Eljest är det att märka att
»Älgskyttarne» är ett af de första utslagen af en mera
demokratisk riktning i 1800-talets dikt.
Att framställa bondfolk — äkta bondfolk,
icke kostymerade rococofigurer, — som
diktens hjältar och hjältinnor var ett
grepp som visar Runebergs folkliga
sinnelag. Det skedde, innan bonderomanen
och bondenovellen i Tyskland och Schweiz
sköto sina första skott med Immermanns
Oberhof och Jeremias Gotthelfs
berättelser. Och det synes mig mer än
sannolikt, att det var exemplet från Runebergs
finska folklifsbilder som dref Almquist
att söka skildra svenska bondeseder och
bondeskepnader, därvid han visserligen
valde prosans form och skapade sina
klassiska berättelser ur svenskt folklif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
