Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Carl Gustaf Estlander. Af Georg Göthe. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDALJ ÖFVER C. G. ESTLANDER. GRAVERAD AF ADOLF LINDBERG.
Af sedd att präglas å Kungl. myntet i Stockholm.
må sig att som en hederstitel för
konstnärer använda detta fatala ord »decadent»,
hvarmed en viss vitter riktning på senare
tid koketterat. För honom är det
»makt-påliggande, att tiden äger skalder med en
ädel och upphöjd lifsåskådning». Och man
erinrar sig därvid från hans vackra
monografi öfver franske målaren Hippolyte
Flan-drin (1890), hvilken personlig hugnad det
är för honom »att söka väcka allmännare
intresse för en stor konstnär, som tillika
är en god människa».
Diktens och konstens frihet och
själf-ständighet förfäktar han ständigt med hela
öfvertygelsens styrka. Men han är
estetiker, icke estet. Han vill ej isolera dem,
icke lösrycka dem ur det stora
lifssamman-hanget, emedan han tror, att både konsten
och lifvet mer och mindre, förr eller senare
skola lida ohjälpligt däraf. Han begär (i
en anmälan af Tavaststjernas dikter), att
konstnären »skall förstå äfven den inre
hemligheten i sin konst, den att vid
skildringen af det dåliga, själfviska,
njutnings-lystna och berusande låta det ädlas och
godas måttstock falla på företeelserna». Ja,
han är nog »gammalmodig» att ej anse det som
ett fulländadt skönt konstverk, hvilket lämnar
oss upprörda af en olöst eller kanske
olöslig konflikt (detta med anledning af hvad
han kallar försoningslösheten i Ibsens
senare diktning). Och lika som Julius Lange
är han ej belåten med »1’art pour l’art»
utan ber om »1’art pour les hommes».
Korteligen, i hela sitt författarskap
framstår Estlander som en humanist i bästa
mening med sin vidsträckta bildning och
sina omfattande, mänskligt varma intressen,
med sin känsliga blick för sammanhanget
i stort och sin ädla, etiskt religiösa lifssyn.
Han är icke något kraftgeni; hvad han
skrifver är ofta mera läsvärdt än egentligen
lättläst, men stundom fäller han kraft- och
kärnord, som prägla sig fast i läsarens
minne, och nästan alltid lyssnar man
uppmärksamt till hans inlägg, emedan de äro
personligt genomtänkta och ge, likasom
hela hans personlighet, en välgörande
känsla af mannens vederhäftighet.
Att Estlander ej kunnat yara
främmande för sitt lands politiska lif, faller af sig
själft, ehuru politiken aldrig varit ett
huf-vudintresse för honom med hans i grunden
kontemplativa sinne. Han har likväl direkt
deltagit däri, såsom ledamot först af
prästeståndet vid landtdagen och senare, efter sin
adling, af ridderskapet och adeln, och
dessutom såsom publicist genom ett och annat
inlägg i tidningarna. Undertecknad äger
dock för liten kännedom om denna hans
verksamhet för att kunna närmare ingå i
ämnet. Estlander har varit och är en af
de främste kämparna inom det parti i
Finland, som häfdar den svenska
nationalitetens rätt vid sidan af den finska och
som genom de svenska
bildningstraditio-nernas bevarande vill trygga en fortsatt
andlig kulturgemenskap med de
skandinaviska länderna. Att han i denna egenskap
kan påräkna en särskild sympati bland oss
svenskar, behöfver jag ej säga.
I sina »Fennomanska studier» (Finsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
