Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Det hundrafemtionde häftet. Af Karl Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kategori höra väl tidskriftens läsare — påstå sig
förstå broderiandens språk, och man har väl ingen
anledning att misstro dem, då man ser hvilka
massor af dansknorsk litteratur som säljas i Sverige.
— Det skulle i dessa den kulturella skandinavismens
tider vara ett lämpligt sätt att betona vår andliga
gemenskap med Norge och Danmark, om
Nordens förnämsta tidskrift skulle visa sig våga tro på
åtminstone de bildades förmåga att förstå danska
och norska. Hvarför vanställa och banalisera
genom öfversättning, om det ej är alldeles
nödvändigt? Flvarför förstöra Brandes’ vackra prosa, lika
konstnärlig som de mest utmäjslade verser? —
Under afvaktan på att så väl elementarskola
som folkskola genom flitig litteraturläsning af de
bästa samtida författarne ssaker — såväl danska som
norska — och ej minst svenska — skola sätta hela
folket i stånd att tillgodogöra sig den
skandinaviska litteraturen utan öfversättning, hoppas många
med mig. att början till ett språkligt närmande
gö-res af Ord och Bild.
Såsom ett vittnesbörd särskildt om
stämningen bland vår publik i Skåne anföres
detta bref af fröken Sigrid Platen:
Om äfven undertecknad dristade komma med
ett svar å Eder vädjan, riktad som denna är till
alla Edra läsare, skulle det utan tvekan blifva
detsamma som alla Skåningar sannolikt med nöje
skola afgifva: låt oss få originalspråken! I vår
provins hafva vi ju genom vanans makt blifvit nära
nog lika förtrogna med danskan som med vårt
modersmål, och norska skriftspråket erbjuder ej så
stora afvikelser från förstnämda språk. Enhvar, som
något känner till våra systerspråk, kan ej undgå
att se hur grymt de lida på att öfversättas till
svenskan, hur de därvid förlora sina finaste skiftningar
och egendomligheter.
Det synes mig i sanning vittna om en
oförklarlig likgiltighet för det stora privilegium vi tre
nordiska folk äga framför andra — det att utan
alltför stor svårighet förstå hvarandras språk — att
vi ännu i tjugonde seklet icke hunnit längre i
tillvaratagandet af en sådan förmån.
Med sin åsyftade reform kommer Ord och Bild
äfven otvifvelaktigt att taga ett stort steg framåt mot
förverkligandet af sin angifna ideella uppgift.
Språket kan ju i många fall vara en god spegel för ett folks
skaplynne, och intet bör därför bättre bidraga till
större förståelse folken emellan än en intimare
kännedom om hvarandras språk. Också skola alla
vänner af den nordiska sammanslutningsidéen säkert
med glädje hälsa Edert förslag.
Jag har här icke talat ensamt å egna vägar,
utan som tolk för flera personer i min omgifning.
De synpunkter, som röra sig inom den
pedagogiska världen, hafva fått uttryck i
följande bref från föreståndarinnan för
Högre elementarskolan för flickor i Lund
fröken Anna Rönström:
Då jag varmt intresserar mig för det nordiska
samarbetet, vill jag, i enlighet med edert upprop,
säga min tanke rörande den form för samarbete
ni föreslagit.
Alla tecken tyda på att sammanhållning emellan
de nordiska folken är af största vikt. Men vägen
till förståelse är språket.
Den vägen från det ena skandinaviska folket
till det andra är icke ljus och jämn som den kunde
vara. Den är en allfarväg, som småningom växt
igen, då man upphört att färdas på den.
Att rödja den — att arbeta för ett gemensamt
språk — därom kan ju icke vara tal.
Ofta^ är det äfven af större gagn för
samfärdseln att nya vägar upptagas, vore det än smärre
gångstigar. När flere sådana korsa hvarandra,
hjälpas de åt att föra vandrare från skilda håll
upp till den ljusa utsikt, som var vägens mål. Det
är en sådan stig som börjat upptagas genom
samarbetet mellan de nordiska flickskolorna.
Det var år 1897 som två flickskolor, en dansk
och en svensk, först kommo öfverens om
»lärarebyte» skolorna emellan för att därigenom främja
den nordiska saken. Andra skolor ha följt exemplet,
och ett upprepadt utbyte af lärare har stärkt
öfver-tygelsen om att arbetet bland barnen och
ungdomen är af största betydelse för grundläggande af
ett godt förhållande mellan folken också i
kommande tider.
Men — som sagdt — flere vägar föra fortare
till målet, ty hvar och en väljer den, som ligger
honom närmast, och det är stärkande för dem,
som på ett eller annat sätt bryta väg, att se andra
villiga att lägga hand vid verket.
Möjligen är man i Danmark ännu mera
obenägen för att läsa svensk litteratur på
originalspråket, än vi i Sverige äro att läsa den danska.
Som bekant finnas dock framstående danska
författare, som varmt ifra för saken och som anse,
att borgen för dess framgång är, att Sverige går
förut. Härmed vill jag hafva uttryckt min sympati
för edert förslag att i >Ord och Bild» upptaga
norska och danska bidrag på originalspråket.
Hvilken spridning som tanken på det
ömsesidiga tillgodogörandet af de nordiska
språken vunnit i Sverige framgår bl. a.
däraf att, som en insändare påpekar,
»Folkskolans barntidning» börjat införa uppsatser
på norska språket.
Till de svenska insändarna sluter sig
en holländska, Johanne Vischer som på
svenska språket meddelar, att hon »helt
och hållet instämmer i förslaget».
Det skulle vara frestande att fortsätta
med utdrag ur dessa uttalanden, som lägga
i dagen en verklig entusiasm hos den
svenska allmänheten för att komma i lifligare
kontakt med våra grannländers kultur, men
af hänsyn till utrymmet må det sagda
vara nog.
Efter den utgång vår enquéte fått, hyste
vi ej längre någon tvekan att vidtaga den
länge påtänkta förändringen i tidskriftens
plan. Från början af elfte årgången (1902)
hafva de norska och danska bidragen
influtit på originalspråken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
