Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Ett problem i Krapotkins »Inbördes hjälp». Af G. A. Jäderholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya hufvudfakta synas mig ställa
Krapot-kins antagna samband mellan ömsesidig
hjälp och formförändring i ett annat ljus än
han själf velat tänka sig. Jag skall söka
gifva en möjligast kort öfversikt af
descen-densteoriens historia för att förtydliga detta.
Det väsentligaste af Darwins egen teori
i dess på hans egna undersökningar
grundade form torde kunna på ungefär följande
sätt sammanfattas: De flesta och sannolikt
alla organismer variera ofta eller alltid
kring en viss genomsnittstyp. Om nu
verkligen arterna uppkommit genom gradvis
försiggången omvandling ur tidigare typer,
som den paläontologiska forskningen
af-gjordt gifver vid handen, så äro
variationerna, d. v. s. varieteterna, att betrakta som
möjliga förstadier till nya arter. Orsakerna
till variationerna äro således också orsaker
till artbildningen. De talrikaste och mest
utpräglade varieteterna möta hos våra
husdjur och kulturväxter, och då man icke
kan antaga, att hvar och en af dem
härstammar från en ursprunglig vild form,
måste orsaken till den rika varietetbildningen
ligga i de förändrade förhållanden, hvari
ifrågavarande art införts genom
domestika-tion. Det visar sig vid en undersökning,
att varietetbildningen bland husdjur och
kulturväxter beror på uppfödarens
konsekventa urval i viss riktning. De utvalda
egenskaperna befästas genom arf och kunna
korrelativt gifva upphof till andra
förändringar. Varieteterna utgöras af de så
utbildade typerna jämte de former, som
genom dessas korsning uppkomma.
Orsaken till artskapandet
(varietetbildningen) bland husdjur och kulturväxter är
uppfödarens urval. Men i naturen? I
naturen är kampen för tillvaron utväljaren.
Det råder ett stort missförhållande mellan
den enorma produktionen af frön till nya
individer å den ena sidan och å den andra
det relativt ringa, i det stora hela konstanta
antalet fullvuxna individer. De lefvande
individernas konstans till antalet kan endast
få sin förklaring genom massdöd af frön
och af unga individer, förorsakad genom
vidriga yttre omständigheter och fiender.
Hvilka äga de största chancerna att undgå
döden? De, som äro efter förhållandena
anpassade och mest svåra att upptäcka eller
åtkomma för fienderna. Kampen för
tillvaron är det naturliga urvalet af de
starkaste och dugligaste.
I sin teoris tidigaste form var Darwin
betydligt försiktig och angaf det naturliga
urvalet endast som en af de väsentligaste
krafterna vid artbildningen; han har till
och med långt före De Vries talat om
»single variations» som viktiga moment.
Men en vändpunkt torde ha inträffat
omkring 1869 efter en i North British
Re-view af Fleeming Jenkin offentliggjord
kritik. Darwin säger kort därefter: »/aIways
thought individual differences more
important, but I was blind, and thought
that single variations might be preserved
much oftener than I now see is possible. »
— Wallace däremot och Huxley togo
genast upp teorien i dess specifikt
selektionistiska form, och Huxley skärpte kampen
för tillvaron till teorien om ett allas krig
mot alla. Det är emot Huxleys
synpunkter som Krapotkin skarpast opponerar sig.
Darwins verk i dess specifikt
selektionistiska form togs upp af den spekulative
biologen Augtist Weismann i Freiburg im
Breisgau. Han har skarpt opponerat sig
mot Huxleyanismen i ett anslutande till
några uttalanden af Spitzer, hvilket visar,
att .Krapotkin bara säger hvad som på
biologiskt håll är sedan länge kändt, då han
opponerar sig mot det Hobbeska allas krig
mot alla. Spitzer säger: »Det är ett
missförstånd att tro, att öfverallt, där det
naturliga urvalet försiggår, de kvarlefvande
in-viderna i någon mån behöfva medverka
vid sina kamraters undergång. Kampen
för tillvaron betyder blott hvarje organiskt
lifs beroende af lifsbetingelserna. Om man
blott i fallen af verklig konkurrens skall
tala om kampen för tillvaron eller i alla
de fall, som det naturliga urvalet ger, det
är en termfråga.» Gent emot dessa
sålunda af Weismann, märkesmannen under
flera decennier för selektionismen i
Tyskland, erkända teser torde det af Romanes
(enligt brefvet) gifna erkännandet ej betyda
så mycket, hälst som Romanes i »Darwin
and af ter Darwin» tydligt nog har
karakteriserat sin uppfattning af hela problemet
genom följande märkliga sats: »Den tusende
kvarlefvande efter kampen för tillvaron är
utan allt tvifvel en af de allra bäst
utrustade.» Det smakar nästan af Leibniz’
»denna värld är den bästa möjliga».
Weismann går helt in på den Darwinska
selektionsläran i dess yngre form. Emedan
allting är nyttigt, har allting uppkommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
