Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna typ, är han på främmande mark. Som
lyriker har Bo Bergman ett rikare och
mång-tonigare instrument, och hans vers når
stundom fulländningen; som berättarenår han,
trots odlad och utbildad säkerhet, icke lika
högt.
Redan i den första novellen möter oss
det slag af mänskor som Bo Bergman älskar
att skildra. Kontoristen Fabian Levis är en
af dem, som känna sig andligen förlamade
af sin reflexion, fast den just icke är särdeles
djup. Han lefver icke, han låter lifvet gå
öfver sig eller rättare förbi sig såsom ett
nödvändigt ondt, och det problem som består
i att finna den punkt, där ens egen vilja
och personliga kraft kan och skall anbringas,
har han aldrig kunnat lösa. Att handla är
ett vågspel, tyckes det honom, det är att
framkalla följder som man hvarken kan
förutse eller behärska, det har ett alltför tungt
ansvar med sig, bäst är att försiktigt låta
bli. Han går Drottninggatan upp och ner
och ser hela strömmen af ansikten, som hasta
förbi; det är som en lefvande mur af
mänskor, där det ingenstans finns en remna
för honom att komma med i, en kedja af
fastknutna händer, där ingen sträcks mot
honom. Men han bär på en dröm om att
en gång få ryckas med och bäras bort af
den verklighet, som han skyr och trånar
mot på en gång, och denna dröm har fått
klar form i det hypnotiserande ordet Paris.
Det är hans lifsmål att spara ihop den
summa, som skall låta honom i ett enda
rus suga till sig all den tillvarons sötma,
som han fått umbära i långa år. Men
omständigheterna tillåta aldrig drömmens
förverkligande, medlidandet drifver honom in
på en annan väg, det blir en annan, en
ung flicka, som gör Parisresan i hans ställe,
och viljelöst hänger han sig åt den nya
vaknande illusionen, som korsat hans bana
i hennes gestalt. Så brister allt för honom,
och han går tillbaka till sin hvardagsvärld
tom och utblottad, icke förkrossad, ty
drömmen hade för honom endast varit en lek för
hans fantasi, och det var icke verkligheten han
behöfde till sitt lif, endast tanke- och
inbill-ningsstoff.
Som man ser en helt och hållet passiv
natur, god och älskvärd i sin hjälplöshet,
men enformig och öde i sin indolens. Denna
skeptiska och modlösa typ af män går igen i
olika förklädnader i många af bokens
berättelser. De hylla en pessimism, som na-
Ord och Bild, ij:e årg.
turligtvis är en lifstämning, men som ibland
blir irriterande, när de framställa den som
resultat af en inblick i världen och
mänsko-lifvet, som är djupare och sannare än den
hvardagliga handlingsmänskans. Det är
tanken, som skall ha beröfvat dem kraften och
lifslusten, det är genomskådandet af
mänsklighetens illusioner, som skall ha gjort dem
till dessa stelslagna och vingskjutna
individer. Det är som sagdt irriterande, ty de
förefalla just icke vara några stora tänkare,
deras pessimistiska hugskott, ofta
verkningsfullt och fyndigt hopkomna, äro inte
synnerligen djuptänkta eller märkvärdiga, och
de kunde alltså, äfven om de hade rätt
i sin tro på tankens lifsförstörande makt,
mycket väl ha förenat sin grad af
tankedjup med en oförstörd lifsglädje. Den
som tror att natrium är ett sammansatt ämne
(se sid. 213) har inte nått till vetandets
botten ännu och bör utom denna ha en
del illusioner kvar att lefva på.
Frånsedt deras svaghet att vilja skjuta
skulden på lärdomen i stället för på den
bräckliga psykiska strukturen i allmänhet —
en mänsklig svaghet naturligtvis — är det
emellertid fina och blidt sympatiska
mänskor. De äro skildrade med mild och lugn
ironi och i en stil, som är smidig och
intelligent, lyriskt stämmningsfull, som ju är
att vänta, och ofta kvick och satirisk. Det
är mycket som erinrar om Hjalmar
Söderberg, fast Bo Bergmans fantasi är så
mycket mer rik och blomstrande och hans språk
af en helt annan lyrisk charme. I
ersättning har ju Söderberg en mycket större
förmåga att få fram det mesta möjliga ur ett
gifvet material, en helt annorlunda
markerad och spetsig stil.
Bäst är i »Drömmen» titelnovellen,
hvar-om redan talats, och den lilla berättelsen
om »Den blinde», tiggarautomaten vid
planket, som kan lyfta på hatten och säga tack,
när man stoppar en slant i handen på
honom, och som hvar kväll tömmes i ett kyffe
och sättes i brukbart skick med en sup.
Det är ett stycke lif, som ryckes oss nära,
armt och eländigt, men dock lif, och det
är därför en sådan liten sak bränner sig
fast i ens minne. Det samma kan
knappast sägas om en berättelse som
»Silfver-skrinet», med all sin diskreta och fina
hållning och så väl komponerad och väl
berättad den än är. Orsaken är den att
huf-vudpersonen hela tiden blir inkognito för
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
