Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 15 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
ANNA M. ROOS.
klingande epilogen till detta verk: att
endast i gemenskap med Gud finnes
frid för människosjälen.
Så ljuda slutstroferna i denna dikt,
i hvars mystiska terminologi människo-
själen nämnes »Intet» såsom motsats till
Alltet-gudomen:
Du höga eld, du kärleks ljufva ande,
som Intet har förintat, — som det bringar
att i det stora Alltet ’helt försvinna —
du, starka kärlek, Alltet själft betvingar.
Allt i sin famn barmhärtigt tager Intet.
Hör denna röst, som genom världen klingar;
Där Herrens ande mäktig är,
fullkomlig frihet måste råda där!
Det gör ett sällsamt intryck att nu
läsa denna af brinnande personligt lif
fyllda dikt med sina gripande bekännelser
om sorg och ångest, som i tre och ett
halft sekel legat dold för världens blic-
kar. Af stort intresse äro de ställen i
dikten, som röja kampen inom henne
beträffande denna fråga: skulle hon, föl-
jande sin konstnärliga instinkt, gifva åt
världen uttrycken af sin andes strider,
af sitt hjärtas lidanden, detta som det
mången gång måste synas henne som
ett helgerån att yppa?
Nej, har hon mer än en gång sagt
sig.
Skall jag väl tvinga min hand att skrifva
ned berättelsen om den smärta, som jag så
mycket sökt dölja? Skall jag förmå nedskrifva
den? Nej, jag skulle aldrig kunna förklara den:
mitt olycksöde står ännu dunkelt för mig; jag
hade känt döden i hjärtat, innan jag ännu för-
stod hvarifrån smärtan kom.
Det gällde ju här ej blott henne
själf: här var också hänsyn till en annan
att taga. Skulle hon inför andra an-
klaga den man, som väl svikit henne,
men som hon dock aldrig helt upphört
att känna ömhet för? Nej, har hon åter
sagt sig.
Jag vill hellre under tystnad tömma min
kalk än genom hvad jag skrifver någonsin låta
verlden veta vår sorgliga historia — om mitt
rykte än skulle vinna därpå. Ty kärleken off-
rar hellre sig själf än den vållar skada åt den
älskade. Min trohet skall besegra din otrohet,
och genom att gömma min outhärdliga smärta
skall jag för världen dölja din stora grymhet.
Aldrig skall af mig ditt brott förtäljas, för att
jag må ha heder däraf; jag vill hellre dö än
säga något därom. Jag vill blott säga dig ett
farväl, o min vän, som icke mera är min vän.
Ty det är numera blott jag som bindes af
kärlekens och trohetens band. —
Ty det nödvändigt är, hvad än må hända,
att väl vår kärleks hemlighet vi dölja!
Hur än en själ må vara tyngd af kvalen,
förtegenhet bör likt ett dok dem hölja.
O, huru minnet utaf gångna sorger
— om än de vållat hjärtat bittra plågor —
är ljuft, när de för världen äro dolda,
ej äro mål för andras prat och frågor.
Jag gläder mig, att stängd ifrån min sida
är porten till den sorgsna hemligheten;
af dig den skall ej heller blifva öppnad.
Den skall ej nås af någon blick förveten.
Och om likväl de ord min penna skrifver
en skymt ibland af hemligheten röja,
blott du, min älskade, skall helt förstå det —
för alla andra täcks den af en slöja.
Och dock — hon har i andra stunder
känt det som en inre nödvändighet att
öppet gifva uttryck åt den smärta, den
ångest, som sammanpressade hjärtat:
En bitter, skarp, outhärdlig smärta kan
icke glömmas, kan icke döljas; endera dödar
den hjärtat eller tvingar den det att yppa sin
förtviflan.
Skall jag väl säga’t? Skall jag våga säga’t?
Och dock — det är liksom ett bittert nöje
att tvinga dem, som denna bikt få läsa,
att åt min skam, min dårskap ge ett löje.
Och ett begär, mer starkt än all min stolthet,
att på min lyckas fall förklaring gifva,
mig tvingar här att höjden af min dårskap
och af min smärta för enhvar beskrifva.
De sista orden vittna om att hon
redan tänker sig, att denna hennes själs
hemliga bikt skall läggas fram för värl-
dens ögon. Men hon vet väl, att det
stora flertalet icke skall förstå henne:
Åt hvem skall jag väl säga min smärta
utan like? Den som icke vet hvad en stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
