Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - En renässansfurstinna. Margareta af Angoulême-Navarra. Af Anna M. Roos. Med 15 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN RENASSANSFURSTINNA.
147
kärlek vill säga — för den vill jag ingalunda
förtälja om min. Den som blott känner till en
liten kärlek, den är icke värd att höra bekän-
nelsen om min kärlek.
Dock — mer än på hvad hopen skall
säga tänker hon på hvad han, som hon
ännu i djupet älskar, skall känna, när
han läser hvad hon skrifvit. Hon hop-
pas pä att han, den ostadige, den flyk-
tige, den helt af jordiska nöjen och jor-
diska intressen upptagne, skall genom
hennes brinnande ord känna en drag-
ning till den himmelska ro, som blifvit
hennes själs tröst:
Ju högre jag hinner på fullkomlighetens
väg, dess mera försjunker jag i denna hängif-
venhet, som Gud själf befallt och som kärleken
kräfver af ett älskande hjärta. Och dess mera
växer min önskan att se dig frigjord och ditt
hjärta lyckligt genom dygden. Detta är det
som kommer mig att fortsätta med att skrifva
ned hvad jag ser af världen och hvad jag ön-
skar låta dig veta.
Det existerar flera under Margaretas
lifstid gjorda afskrifter af denna dikt,
hvilket visar, att hon velat låta åtmin-
stone några vänner, som stodo henne
nära, känna hennes inre historia.
Såsom af några af de ofvanstående
citaten synes framgå, har hon ock tänkt
sig, att den skulle bli offentliggjord, och
känner man djupet och arten af Marga-
retas religiositet, förstår man också, att
hon måste till sist ha kommit till det
resultatet, att det vore hennes plikt att
gifva sin bikt åt världen. Hon var djupt
öfvertygad om att det är Gud som
gifvit en människa alla hennes gåfvor,
på det att hon må bruka dem i hans
tjänst, och dä ur hennes tunga sorger
och pröfningar framsprungit diktverk,
som förhärligade den Högste såsom trös-
taren i all nöd, kraften i all svaghet
— skulle hon ej då varit lik den otrogne
tjänaren, hvilken nedgräfde sitt pund,
ifall hon dolt dessa verk för människorna?
JOHANNES CALVIN. SAMTIDA KOPPARSTICK.
Hvem hade väl så som hon pröfvat på
hvad jorden har att bjuda såväl af glans
och makt och lycka som af sorg och
strider och bekymmer, och om hon
kunde vittna, att där icke fanns den jor-
diska glädje som kunde skänka den frid
själen trår till, och att där icke fanns
den olycka, ur hvilken ej själen reste sig
med förnyad kraft, om den blott hade
sitt fäste i Gud — skulle ej då hennes
budskap kunna blifva till gagn och stöd
för många sökande själar?
Ett annat diktverk af stort intresse
från hennes allra sista år är den egen-
domliga »fastlagskomedi», som uppfördes
på slottet Mont-de-Marsan år 1548. Ka-
raktäristisk för Margareta är här mot-
sättningen af didaktisk syftning och le-
kande, graciös formgifning. »Komedien»
består i samtal emellan fyra kvinnor, af
hvilka den första, »la Mondaine», strax
i början karaktäriserar sig sålunda:
»Då nu jag är koafferad,
jag anser mitt dagsverke gjordt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
