- Project Runeberg -  Ord och Bild / Fjortonde årgången. 1905 /
649

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Wickenbergs hjärtesorg. Af John Kruse. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WICKENBERGS HJÄRTESORG.

649

»Tusen tack, kära Adlersparre, för
ditt bref samt uttrycken af vänskap och
tillgifvenhet — var öfvertygad att de-
samma blott äro eko af mina egna tänke-
sätt och känslor i afseende på dig —
Vänskap, liksom alla öfriga hjärtliga
förhållanden i lifvet, har sin grund i
sympatier och står fast i samma mån
som samma böjelser alstrar samma rikt-
ning för själen. På denna grund bygger
jag hoppet om ett för framtiden warack-
tigt, öppenhjärtligt och wänskapligt för-
hållande oss emellan — och det i hvad
omständigheter i lifvet som hälst.»

Endast Adlersparre synes ha fått
veta Wickenbergs sorgliga hemlighet. I
intet af den långa serie ännu bevarade
bref Wickenberg skref hem till sin far
finnes ett ord nämndt om den spanska
flickans död. Som vi ofvan sett, hade
han för sin far en gång talat om sin
kärlek och sina förhoppningar och tillagt
»mera härom en annan gång». Men in-
tet vidare höres sedan af. Sannolikt
har det bjudit Wickenberg emot att oroa
fadern och systrarna med denna för
honom så smärtsamma tilldragelse. En
passus i ett bref till fadern den 8 sep-
tember 1844, där den bröstsjuke måla-
ren, helt nyligen återkommen till Paris
från sin långa vistelse i Nizza, icke näm-
ner ett ord om sitt eget hälsotillstånd, är
betecknande nog för Wickenbergs man-
liga slutenhet. Han kritiserar där för
första och enda gången de hemmava-
rande, fadern och äldsta systern, för den
hjärtnupenhet och sentimentalitet, som
ofta tager sig uttryck i deras bref, och sä-
ger därvid om sig själf: »jag är lika hatare
af öfverdrifven känslighet som af känslolös-
het och tycker mycket mera om att taga
händelser och omständigheter af hvad
slag som helst med ett slags våld på
min känsla än att bryta ut i jeremiader.»

Men äfven om en person sluter en
hemlighet aldrig så väl inom sitt eget

bröst och tillstänger sin mun med sju in-
segel, händer det dock att, lika ofrivil-
ligt som en suck kan undslippa honom,
ett och annat ord kan falla vid sidan,
dunkelt och kanske underligt men dock
af en viss betydelse som symptom af
den inre stämning det låter ana. Beteck-
nande nog är sålunda den besvikenhetens
bitterhet, som i Wickenbergs bref från
de senare åren präglar hans lifsfilosofi.
I det ofvan anförda bref till Adlersparre,
hvilket antagligen är skrifvet helt få
dagar efter den älskades bortgång, hade
han ju sagt, att han ofta förundrade sig
öfver sin likgiltighet för lyckans smek-
ningar. Ett par år därefter, då han i
juli 1841 i ett bref till sin ungdomsvän
landskapsmålaren G. W. Palm (Kungl.
Bibl.) säger om sig själf: »Jag behöfver
ej säga dig att i konstväg har den fram-
gång jag rönt öfverstigit mina djärfvaste
drömmar», tycker man sig höra en indi-
rekt antydan om att det icke gått så
lyckligt för brefskrifvaren på en annan
väg. Och då den bröstsjuke Wickenberg
skrifver från Nizza den 18 februari 1844
till samme gamle vän, som då befann
sig i Rom, om sin afsikt att tillbringa
vintern i den eviga staden, tillägger han:
»Men ännu äro vi ej där och till den
tiden kan mycket förändra sig, jag gör
ej gärna projecter för framtiden, sedan
jag så ofta blifvit lurad derpå.»

I brefven till hemmet möta liknande
stämningar och känslor. I det förut-
nämnda bref, som Wickenberg den 8 sep-
tember 1844 skref från Paris och där
han en smula läxar upp fadern och äld-
sta systern för deras gråtmilda syn på
tillvaron, råder han systern att öfvervinna
sin sorgliga stämning genom att göra
våld på sig och »blott betänka att hela
lifvet är ej värdt en enda tår». Detta
råd var säkert en dålig tröstegrund för
en ung dam på 29 vårår, men det röjer
tydligt nog Wickenbergs egen uppfattning.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:47:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1905/0707.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free