Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett par aforismer om historisk diktning. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT PAR AFORISMER OM HISTORISK DIKTNING. 35
med hvilken den store konstnären
dundrat på sitt grälsjuka sätt öfver
Chianti-flaskan.
Den, som genomvandrat de olika
salarna i ett af de stora tafvelgallerierna,
har kanske erfarit samma känsla som
jag, en sällsam, lätt och behaglig känsla
af att tid och rum äro borta. Man
vandrar från bild till bild och från
århundrade till århundrade, från
verkligheten djupt in i legenden och från
mytologiens nakna, gudomligt fräcka
erotik tillbaka till kläderna,
anständigheten, torgen, gatorna och
hvardagsrummet Denna oinskränkta frihet är
en fest för fantasien, som så sällan får
plats att röra sina vingar. I det dagliga
lifvet är jag mantalsskrifven till samtidens
och ögonblickets träl och måste bära
dess halsdukar, idéer, röstsedlar,
hänförelse och förhoppningar. Men det
skulle ju kunna hända, att min tanke
längtade efter helt annat — efter att
vandra med de invigda genom
olivskogarna "till Eleusis eller att känna den
kyliga morgonfriden med spaden och
andaktsboken i bergsklostrets kryddgård.
Dikten och konsten lösa lifegenskapen
vid tid och rum. Skrankorna falla. Jag
blir världsborgare, jag råkar anförvandter
i orienten, jag råkar vänner och lärare i
antiken. En venetianska, som med det
präktiga, kvällsdunkla hufvudet mot den
späda handen sitter och lyssnar till
aftonen, reser sig med en stor blick och
öppnar för mig grinden med
fackel-blossen af svart smide . . . Det är
dikten, konsten, som lyfter mig bort i sin
flygkappa.
Dock — säger någon kanske — se
där ett försvar för fantasikonst i det
hela. Stevens ville kanske icke absolut
fördöma allt målande (eventuellt diktande)
om tider »som man icke sett». Men
också i bokstaflig mening håller hans teori
icke streck. »Eftervärlden kommer att
njuta mer af en medelmåttig målare, som
skildrar sin samtid, än af en större, som
målar det han icke sett.» Godt!
Framför oss hänga tvenne dukar af flamländska
mästare. Den ena är ett amazonslag af
Rubens, den andra en sedebild af Chr.
Jacob van der Lamen, Jeroom Jansens
eller någon annan af den flamländska
barockens sällskapsmålare. Man frågar
sig: hafva dessa sista tidsskildringar
verkligen någon enda sida, som kan
vara mera intressant än Rubens’ af
glödande lif burna fantasibild ur
forn-världen? Ja, möjligen en enda, om det
är den Stevens åsyftar, den rent
tids-illustratoriska. På dessa sällskapsmålares
taflor ser man fullkomligt hårklädseln
och snittet på de styfva damkjortlarna
med de lysande och kalla färgerna kring
1650. Ja, mer än så, dessa målningar
gifva nog en tidsstämning man ej finner
annorstädes. En stämning af rik
sysslolöshet, förstucket bigotteri och stel
sinnlighet prägla dessa kretsar af män och
kvinnor, som i soliga kolonnader med
tung grandezza leka en lek, påminnande
om vår ärliga gamla »spänna kyrka».
Allt detta är ju intressant, men
historiskt långt mer än artistiskt.
Kulturhistorikern kan lara af dessa
»medelmåttigare målare, som framställa hvad
de sett>. De stora konstnärerna sväfva
öfver tiderna, icke så att de ej äro
deras bästa söner, men deras
mänsklighet är så djup, deras personligheter så
starka, deras skönhetskänsla så strålande,
att de tala till alla släkter, och för deras
skaparfantasi finns ingen skarp gräns
mellan dröm och verklighet, mellan
historia och realitet, forntid och nutid.
Men de små talangerna, de illustrera
små moment, de äro de verkliga
»historiemålarna», som kostymskildrarna,
sedeskildrarna, anekdotberättarna alltid måste
rådfråga. De visa huru man klädde och
koafferade sig, i bästa fall hur man lefde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
