Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Böljor. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
ALGOT RUHE.
för stupet till stora vägen, tar tricken
och susar in till den tivolistad, som hela
S:t Pauli är. Sista vagnen går utåt
klockan ett. Därför kallas den
lumpsamlaren. Den hinner jag sällan få tag i.
Om jag hade någon tilltro till ett nytt
lif, skulle jag börja ett som var
oskadligare. Men ibland, när jag syndat som
kraftigast, får jag starka idéer. Det var
en med sol öfver ett blommande
körsbärsträd, som jag skall försöka mig på,
när den tiden kommer.
I middags, när jag satt framför
hyddan och spetsade blyerts, kom en flicka
i rullstol förbi. Det var ett laddadt
ansikte, underbart innehållsrikt. Kinderna
sjögröna, ögonen som violetta, med
dragningar åt ultramarin uppåt pannan,
läpparna i fyllig gullockra. Om jag skulle
slå mig på porträtt igen!
Lördag.
Hela natten ömsom drömde och
funderade jag på henne i rullstolen. Det
var en gumma som sköt på. Jag, som
mest har umgåtts med kvinnor af den
gängse arten, lömska, dumma, utan klang
i själen, jag ville gärna tala med en som
är fin och god. Hvad gör det väl om
hon inte kan gå? Så har hon tid att
drömma så mycket innerligare.
Söndag.
Hon kommer kanske aldrig mer igen.
Tisdag.
I går var jag och såg
körsbärsblom-ningen vid Luhe och tänkte på Japan.
Så vidare förstår jag mig inte på
sådana saker, men jag tror att det är de
blida kvinnorna, som fostrar och stödjer
hjältar till män.
Onsdag.
De kom rullande i dag. Mitt sätt
att få bekantskap i gång var kanske
något pojkaktigt: jag sparkade till mitt
staffli och det föll, så de inte kunde
komma förbi. Med en del krumbukter
sökte jag resa upp det igen.
Gumman sade:
— Ni är målare ?
Då var det klippt. Jag svarade
vördnadsfullt, utan att titta åt den unga, för
jag hade märkt att hon erinrade sig ha
sett mig förut. Jag var verkligen treflig.
Jag smålog. Det händer sällan, men jag
kan det. I detta ögonblick syntes den
unga mindre blek.
Det är enkla människor, utan många
omständigheter. De började rätt snart
tala om sig själfva, men det sken igenom
att de förteg något väsentligt. De
nämde inte hvad hon felade.
Flickans smak går åt engelskan. Först
och främst Elisabeth Barret, som man ju
lätt kan förstå. Jag öfversållade henne
med en hop ord om Sverige och gjorde
mig intressant landsflyktig. Den
hugnaden hade jag att hon inte förrådde
någon öfning i leken att umgås med
herrar. Det kommer möjligen af att
hon länge rullat i stol, och att man
skall vara jag, för att se hur vacker
hon är.
— I morgon börjar jag måla er! —
sade jag.
— Mamma, och det som du önskat
så länge! — utbrast hon — och frun
började tacka som om det redan var
gjordt.
Äger hon en droppe själ, så vill
jag-suga den.
Jag tänker öcksa på den trefnad, jag
kan bereda den arma, men blott i andra
rummet. Alldenstund det är något, som
faller af sig själf.
En vecka efter.
Nu är porträttet halffärdigt, och j
agnar i mitt förhållande till människor
omvandlats till något liknande det jag förr
var blott i ensamhet med mig själf. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
