Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén - Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560
FREDRIK BÖÖK.
der april om vårväder och själslif; under
maj om blommor och fjärilar och under
juni om den namnlösa världsförnimmelsen» !
Man bör visst icke komma med vetenskap
i tid och otid, men idealet är och blir,
att hvarje folkbildare på ordets väg är
genomträngd af vetenskaplig ända. Den
sanna bildningens grundval är dock
kunskap om en — låt vara relativ —
verklighet, som står öfver alla personliga
meningar och inför hvilken de mest
omhuldade känslor måste böja sig — en sak som
ingen vet bättre än vår författarinna.
Eljes är bokens största förtjänst den
vida och fria synen på ämnet, det stora
samhälliga och kulturella sammanhang, hvari
hon infogar bildningsarbetet. Som alltid
hos Ellen Key är äfven hennes sista verk
mindre en skrift än ett dåd.
Ek Hn.
Mari Mihi: Stigmannens bok. Stockholm, Albert
Bonniers förlag.
Mari Mihi är ett hufvud för sig, och
vår litteratur har inte så godt om hufvud,
att den har råd att negligera en så pass
utpräglad talang som hans. Egentligen är
han nog inte novellist, trots sina tre
novellsamlingar, utan han är journalist och turist,
evigt på jakt efter celebriteter och
remarkabla upplefvelser och eggad både af adel
kuriositet och helt vanlig nyfikenhet.
Som reseskildrare är det egentligen
också han utmärker sig i »Stigmannens bok».
Rappare, muntrare, slagfärdigare än hvad
Mari Mihi återger sina Londonintryck i
»Glimtar af London» kan knappast tänkas.
Han ser skarpt och fantasifullt på en gång,
och han har den hunger efter
realitete-och aktualiteter, som är den sanne
resenärens prydnad. Och hans tillförlitlighet som
skildrare förefaller, trots inbillningens
ostyrighet, vara ganska aktningsvärd. Må vara
att en liten anekdot berättas två gånger i
skäligen varierad form, må vara att en och
annan uppgift tåler jämkas: sådant händer
den bäste. Mari Mihi har dock en allt
för klarvaken syn på saker och ting, en
alltför sundt reagerande humor för att låta
andra eller själf föra sig bakom ljuset,
och han är följaktligen en trovärdig
berättare. För öfrigt har han pröfvat för
mycket för att låta sig imponera i första taget
— alldeles som hans vördade mästare
Rudyard Kipling, utan jämförelse för öfrigt.
Man har verkligen ett ogement nöje af
både hans spanska och holländska
skildringar; till och med en tjurfäktning, det
utnöttaste af alla spanska motiv, kan han
med sina raska penseldrag afvinna nytt
intresse.
Det är egentligen den andra
afdelningen i »Stigmannens bok», kallad »Hjärtan
och hjältar» och bestående af essayer, som
inger allvarliga betänkligheter. Den
resevana konnässörminen och erfarna
tvärsäkerheten, som så väl anstod turisten, missklär
oerhördt essayisten. Det är väl stora segel
för så lätt ballast.
Författaren har ett sätt att ge en
beskyddande axelklappning åt stora
kulturpersonligheter, när han berättar triviala
anekdoter om dem, hvilket inte
öfverensstämmer med den mera odlade smakens
fordringar. Det är t. ex. ett gåpåarlynne, som
icke verkar sympatiskt, när han skildrar,
hur den europeiska litteraturen såg ut före
Kiplings debut: Tolstoy och Zola affärdas
med glåpord samman med Ohnet och
författarinnan till Molly Bawn. Och
jämförelsen mellan Kipling och Nietzsche är
dock en smula pueril, man må nu beundra
Kiplings trollkarlskonster som
historieberättare hur mycket som helst. Kort sagdt,
det som pinar en är den brist på respekt,
det slags renommistjargon, som författaren
öfverför från reseskildringen till essayen.
Däraf lider också det absolut icke
tryck-mogna utkastet om Don Quijote och
Cervantes. — En anmärkning till slut: Hvilka
garantier bjudas för att det af författaren
från franskan öfversatta vidl)ftiga brefvet
från scheik Abdul-Hagk i Bagdad är äkta?
Om något bär det väl alla falsifikatets
tecken, inre och yttre. Utan säkra bevis
för att det icke är understucket och en
oskadlig spekulation af en fransk
kann-stöpare kan det knappast ha något intresse.
Det är skada, att Mari Mihis bok icke
alltigenom gör det sympatiska intryck, som
man har af hans direkta skildringar. Med
sin snabba iakttagaregåfva och sin flotta
och humoristiska berättarton tillhör han
afgjordt de få läsvärda bland våra
reseskildrare.
Fredrik Böök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
