Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porträttet af Alessandro del Borro och dess mästare. Af Tor Hedberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
TOR HEDBERG
under den närmaste tiden efter
konstnärens återkomst till hemlandet, vittnar,
synes det mig, i sin klara, monumentala
stil om starka intryck af italiensk konst.
Ar det dessutom icke något i själfva
uppställningen som leder tanken på
Rafaels porträtt af Julius II, låt vara
att förebilder äfven kunde finnas «på
närmare håll?
Alltså — vi lara i Peter Franchoys
känna en konstnär, som, tillhörande en
begåfvad konstnärss^kt, betecknar
höjdpunkten af dennas konstnärliga kapacitet,
men som — och detta är ett typiskt
drag för släktbegåfningen — icke
utmärker sig för någon enastående
originalitet, icke är en skapare af nya värden
utan en utmärkt förvaltare af ärfda och
tillägnade. Han är målare af guds nåde,
med ett medfödt lätt och smidigt
handlag, ett rent och finkänsligt färgsinne,
en älskvärd och humoristisk psykologisk
blick. Uppväxande under en nationell
skolas rika och frodiga efterblomstring,
är han i sin ungdom dennas hängifna
och tämligen osjälfständiga adept, som
med sådan smidighet tillägnar sig
mästarnas teknik och uttryckssätt, att hans
verk ofta förväxlas med deras. Sedan
frigör han sig från skolbildningen under
mångåriga resor, studerar fransk, troligen
äfven spansk och italiensk konst, fördjupar
sin psykologi, förenklar sina medel, på
samma gän_j han utbildar dem till
mästerskap, när så småningom fram till en stor
och enkel monumental stil, i hvilken
den nationella bravuren dock alltid är
närvarande. På höjdpunkten af sin kraft,
vid 37 eller 38 års ålder, inspirerad af
en ytterst egenartad, originell
människotyp, uppfattad med bäde skärpa och
humor, målar han sitt mästerverk:
porträttet af Alessandro del Borro,
antagligen något senare än det ypperliga
porträttet i Frankfurt, i hvilket han ännu
bevarar den intima känningen med den
nationella konsten, något tidigare än
porträttet i Lille, äfven det ett
mästerverk, i hvilket han till personligt
uttryckssätt lyckats smälta och omsätta de
italienska intrycken.
Sådan är min tes, eller låt oss tills
vidare blott säga — hypotes. Själf
öfvertygad om dess sanning, synes den
mig, rent objektivt, så pass sannolik,
att jag, på egen risk och eget ansvar,
velat framlägga den till offentlig
diskussion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
