Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Herkules vid skiljevägen. Af Antonio Beltramelli. Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 ANTONIO BELTRAMELLI
— Huset Larocca har velat göra mig
denna stora ära!
— Tänker du . . . tänker du öfverge
socialismen ?
— Min Gud, låt oss då inte prata
dumheter! Öfverge socialismen? Jag
öfverger ingenting. Men det är möjligt
att socialismen öfverger mig. Det ena
kommer och det andra går. Det är nu
en gång så i denna världen. Hvad vill
man väl göra däråt! Och låt oss först
och främst se på saken som den är,
mina vänner. Låt oss inte förifra oss.
Socialism är ett vackert ord, men ännu är
det blott ett ord. Socialismens
herravälde inträffar icke förrän om fyra,
femhundra år. Hvem vet, om ens då? Och
då äro vi endast stoft och aska. Ni har
ju förstått mig, mina vänner?
Men vännerna hade inte förstått. I
små samhällen vill det icke mycket till
för att himmel och jord skall röras upp.
Och ryktet om Brutus Marinis affall från
socialismens läror och bud spreds med
blixtens hastighet.
— Brutus har bedragit oss! Brutus
är en vindflöjel! Brutus har salt sig åt
aristokratien!
En väldig demonstration sattes
ögonblickligen i scen, och däri deltog äfven
borgmästaren, hvilken var f. d.
folkskollärarens bittre fiende.
Brutus Marini satt helt lugnt vid sitt
middagsbord, då han fick höra de första,
protesterande tjuten. Hans profetiska
sinne upplyste honom om situationen,
hvarför han sporde sin fru:
— Är porten väl stängd?
— Med dubbla lås.
— Fyll då mitt glas på nytt!
De demonstrerande fattade posto
under Brutus Marinis fönster, och ropen
gingo höga:
— Ned med förrädaren!
— Ned med adelsbetjänten!
— Ned med den som säljer sig!
AfYällingen ruskade godmodigt sin
yfviga man:
— Låt dem skrika, det är bära
afundsjuka !
Men folkmassorna växte och med
dem ropen, tjuten, oväsendet:
— Du är en folkets bedragare!
— Parasit!
— Eländige!
Brutus Marini kände, att hans blod
började koka af vrede. Hans läppar
darrade, och ögonen blefvo blodsprängda.
— För Guds skull, Brutus! utropade
signora Eulalia ångestfullt.
— Det här skall jag nog sköta om
— och Brutus reste sig upp.
Ropen fortforo:
— Brutus den andre!
— Brutus den falske!
Då slog Brutus Marini upp fönstret
så att rutorna klirrade. Ropen tystnade
för ett ögonblick. Han böjde sig fram
och beredde sig att tala, då en gall
stämma, borgmästarens, bröt tystnaden:
— Se där förrädaren Brutus! Hvissla!
Då steg Brutus Marinis vrede öfver
alla bräddar. Han räckte upp armarna
och röt med sina lungors hela kraft:
— Brutus, Brutus! Vill ni veta det?
Jag heter inte Brutus. Jag vill inte bära
en mördares namn. Jag heter Baldassan,
Artaband, Senacheribbo, hvad tusan ni
vill, men jag förnekar förtryckets symbol!
Polstjärnan, som steg upp öfver en
skorsten, lyssnade måhända till
hvissel-konserten. hvilken nu tog sin början.
— Ni ä’ en hop åsnor! Detta var
Brutus Marinis korta men uttrycksfulla
svar, hvarpå han värdigt drog sig
tillbaka, grep en bräddad bägare ädelt vin
och höjde den med orden:
— Min dotter, grefvinnan Ebes, skål!
och tömde bägaren i botten.
På så sätt öfvergaf Brutus Marini
det parti han beredt för framtida
segrar och förnekade sitt eget verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
