Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Octave Mirbeau. Af Gustaf Ullman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OCTAVE MIRBEAU
Af GUSTAF ULLMAN
Med i bild
PSE^SjER än de flesta samtida författare
W\ /l^j är Octave Mirbeau kännare af och
11/ V tij tolk för sic egen tid och dess
wåkÆM barn, sekelskiftets svårförstådda
och orosfyllda mänsklighet.
»Domare, präster, soldater,
människornas ledare och fostrare tillägnas denna bok
— — —» — så inledes ett af hans
ytterligast typiska arbeten, »Le jardin des
Supplices». Denna vidsträckta tillägnan
röjer i sådan grad författarens egenart, att
den med skäl kunde få gälla hans
skriftställarskap i dess helhet.
Utgången ur den Zola’ska realismens
skola, har Mirbeau, liksom också den store
läromästaren, utvecklats till en
samhällsgiss-lare af temperament, ej till profession, och
med verklighetskonstens starkaste medel i
sin tjänst.
Lynnets egendomlighet har emellertid
färgat hans tanke såväl som hans
skildringsform, har genomglödgat hans stil, så
att man värmes såsom af en impulsiv,
personlig bekännelse. Därför tjänar han med
inträngande klarhet och kraft en verklig
tendens, om också icke öppet proklamerad.
Förmågan att bländande skarpt, som
en strålkastare, belysa dunkla horn af
tillvaron, det sällsamt ohyggliga, det oerhörda,
så att enhvar, äfven den, för hvilken allt
detta är okändt, måste se och tro det —
den förmågan beror hos Mirbeau icke
enbart på svaghet för stark konstnärlig effekt,
inte heller på ren tendensdyrkan.
Det är intresset för lidelsen och
kunskapen om den som ger hans diktning de
rätta motiven, ger hans konst lyskraft och
värde. Han är icke som Anatole France
öfverblickande och kylig intellektualist,
medveten kulturmätare, ej, såsom Zola allt mer
odeladt blef det, reformator. — Detta
senare närmar han sig ju mest, men det
som gör honom till andlig kirurg är hans
OCTAVE MIRBEAU.
egen innerliga frändskap med allt för vår
tid typiskt känslolif. —
Hvad man har på närmaste håll, ser
man icke. Mirbeau gör undantag från den
regeln. Därför verkar han öfverraskande
och upprörande. Han afslöjar det vi icke
önska se eller äro vana att se, fast det
bor vägg om vägg med oss. Men han
fängslar oss, ty han är säker på sin sak.
Man tviflar ej på hans hemmastaddhet i
hans böckers underliga värld af svaga eller
brutala män och kvinnor, af hjälplöst veka
eller perverst hänsynslösa varelser, af
präster, kokotter och småborgare.
Dagern blir blott stundom pinsamt stark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
