Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
TORSTEN FOGELQVIST
I sitt versdrama Nattens roster gifver
Anders Österling på sätt och vis
tidsuttrycket för denna aste tiska isolation midt i
det sociala intressenätets förvirrade
hop-flätning. Han ställer mannen, som
drömmer det slutna lifvets drömmar, gentemot
massan och massinstinkterna, själfspeglaren
mot agitatorn, individens ömtåliga
skaldjursorganism mot den rofgiriga,
tusenhöf-dade samhällsorganismen. Men denna
motställning är icke till för att visa, hur
jaget drunknar i i eke-jaget, hur
adelsmänniskan dukar under för pöbeln som fjäriln
bland spindlarna. Anders Österling
predikar i stället konsten som religion och
frälsande nådemedel. Han visar, hur
konstnären allena går luttrad och osårbar
ut ur dramat, medan de grofva viljorna
omkring honom splittras i lifsmyllret.
Redan Aristoteles såg på sin tid konstens
(närmast den tragiska skådespelarkonstens)
uppgift såsom en rening af affekterna.
Spinoza utsträckte samma uppgift till allt
stegradt tankelif, all de fria höjdernas
besinning. Tankemänniskans undfångelse af
verkligheten är den enda »Conceptio
imma-culata», som erfarenheten känner. Och
det är denna lifvets rentvagning genom
intellektuell konception, som Georg Ering
i Nattens roster med sin afskilda, lyhörda
tillvaro ådagalägger. Starkare och
sublimare har sällan denna fantasiens
transsub-stantiationslära förkunnats än i följande rader:
Jag älskar människorna mest på afstånd,
och hör jag stadens vackra sorl om kvällen,
när jag vid flygeln tänker och när du
går ljudlöst kring och vattnar blommorna —
vill jag tro godt om dem som bo därute.
Kanhända är det druckna fäders stamp
i husens knarrande förskräckta trappor,
skuldsatta änkors kvidan i tamburen
hos någon bräcka, som har ondt om tid,
pantbankers råttfällsunkna fattigmyller,
däri feta fingrar tumma hems reliker,
bordellers ve, där kolorerad glädje
ber lifvets sorgsna enslingar betala,
sjuklingars suckan, då i hvita salar
den kvafva dödens tysta feber andas,
soldaters sträfva knot i grå kaserner,
där enahandats råhet kommenderar,
och slagna barn, som prässa vissna pannor
mot internatens glädjelösa rutor —
hvad vet jag allt — men detta hör jag ej,
de skilda ljuden smälta samman till
en harmoni på vägen till mitt öra,
en orgeldikt, där hvarje ton är klagan,
men allt är jubel!
Så kan denne skygge och finhjärtade
enstöring se sin mor löpa rundt knutarna
som fal slinka, sin älskade ryckas bort af
osmälta begärelser och råa händer, höra
förbannelserna från det svältande
gatslödd-ret, »antipatiens folk». Han lägger allt
— förluster, skam och tvifvel i fantasiens
press och musikens filtrum. Och när det
kommer fram i ny form ur hans
»bestormande ackord», är det klart och ljuft som
drufsaft.
I den svalka, som är Georg Erings
verklighet, ernådd genom lydnad för
lyss-nandets och eftertankens bud, kan
hvar-dagsmänniskan icke trifvas. Hon vill
omedelbarhet, vill dricka lifvets blod rykande
varmt. Det är därför som
handlingsmänniskan Johan Maler med agitatorns grofva
grepp på lifvet häcklar den konstnärliga
kvietismen.
Hvad är ett instrument, när världen svälter ?
En sinnrik leksak, som den rike skickar
med cynisk ömkan bort till fattighuset.
Han vill se synliga frukter af allt, och
hans närsynthet finner dem ej i Georg
Erings konst. Det är också därför som
Lydia, med den sensuella kvinnlighetens
begär att kufvas och behärskas, vämjes
vid den kärlek utan lystnad och klor, som
är Georg Erings. För den feminina
naturvarelsen är passiviteten från mannens sida
föraktlig. Hellre våldtäkten, som låter mig
känna, att jag lefver, än denna höfviska
beundran, under hvilken jag dåsar och blir
känslolös.
Det ofta händt mig dessa kvafva nätter,
att jag i svett har vaknat upp och längtat
till onda människor med skumma ögon,
som sarga en och kräfva motstånd,
till onda ord, som falla tungt och droppa
sin vanvettsfrossa i ens blod, och skrika
bedöfvande i öronen: hon lefver.
När därför Johan Maler, som har den
osynliga piskan i sin hand, dyker opp i
Lydias väg, är hon med psykologisk
nödvändighet prisgifven åt honom. Georg Ering
finns för henne icke mer. Hon är
kvinnospindeln, som vill suga mannens marg.
Erings halft transcendenta lif gör honom
osårbar för den sortens ömhet, medan
däremot Maler i all sin robusta viljekraft
drifver redlös för en blodets kastvind,
sviker kallelsen för kvinnofamnen och går
under. Vi ha således här den gamla
Simsonsagan i modern form, striden
mellan »kvinnans kärlek och mannens
verk», Gertrudproblemet. Anders Öster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
