Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gråfälls flykt. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
532 SELMA LAGERLÖF
jade simma. Han sam rundt omkring
Kärr och var som hemma i vattnet. När
de stodo på stranden igen, frågade
hunden om de nu skulle gå hem. »Det är
långt till morgonen. Vi kunna gå
omkring i skogen än en stund», sade
Gråfäll.
De gingo åter in i barrskogen. Om
en stund kommo de till en liten öppen
plats, som låg ljus i månskenet, med
gräs och blommor glittrande af dagg.
Midtpå skogsängen gingo några stora
djur och betade. Det var en älgtjur,
några älgkor och flera kvigor och
kalfvar. När Gråfäll fick se dem, stannade
han tvärt. Han såg knappast åt korna
och ungdjuren. Han bära stirrade på
den gamla älgtjuren, som hade breda
skofvelhorn med många taggar, hög
puckel öfver bogarna, buskig man och
en långhårig skinnflik hängande under
halsen. »Hvad är det där för en?» frågade
Gråfäll, och rösten darrade af häpnad. —
»Han kallas Hornkrone», sade Kärr, »och
han är din stamfrände. Du får väl
också en dag sådana där breda horn
och en likadan man, och om du
stannade i skogen, finge du väl också en
hjord att föra.» — »Om han därborta
är min stamfrände, så vill jag gå
närmare och se på honom», sade Gråfäll.
»Jag har aldrig tänkt mig, att ett djur
kunde vara så ståtligt.»
Gråfäll gick fram till älgarna, men
kom nästan strax tillbaka till Kärr, som
hade stannat kvar i skogsbrynet. »Du
blef visst inte väl mottagen», sade Kärr.
— »Jag sade honom, att detta var första
gången, som jag hade råkat fränder, och
jag bad att få gå hos dem på ängen,
men han visade bort mig och hotade
mig med hornen.» — »Det var rätt, att
du vek undan», sade Kärr. »En ungtjur,
som bära har taggkrona, får akta sig
att slåss med gamla älgar. En annan
skulle ha fått dåligt namn om sig i hela
skogen genom att vika utan motstånd,
men sådant behöfver inte bekymra dig,
som skall flytta till utlandet.»
Kärr hann knappt tala ut, förrän
Gråfäll vände om och gick framåt ängen.
Den gamle älgen kom emot honom, och
de råkade genast i strid. De satte hornen
mot hvarandra och bände på, och det
gick så, att Gråfäll blef drifven baklänges
öfver hela ängen. Han tycktes inte
förstå att göra bruk af sin styrka. Men
när han kom till skogskanten, satte han
fötterna hårdare i marken, bände
kraftigt med hornen och började drifva
Hornkrone tillbaka. Gråfäll kämpade tyst,
men Hornkrone uppgaf dofva rytanden.
Den gamle älgen blef nu i sin ordning
trängd tillbaka öfver ängen. Plötsligen
hördes ett starkt brakande. Det var en
tagg i den gamla älgens horn, som hade
brustit. Han ryckte sig då häftigt lös
från Gråfäll och sprang till skogs.
Kärr stod kvar i skogsbrynet, när
Gråfäll kom fram till honom. »Nu har
du sett hvad som finns i skogen», sade
Kärr. »Vill du nu gå hem?» — »Ja,
det är nog på tiden», sade älgen.
Båda voro tysta under hemvägen.
Kärr suckade flera gånger, som om han
hade missräknat sig på något, men
Gråfäll skred fram med högt uppburet
hufvud och tycktes vara glad åt äfventyret.
Han vandrade framåt utan minsta tvekan,
ända tills han kom till inhägnaden, men
där stannade han. Han såg in öfver
det trånga utrymmet, där han hade
lefvat allt hittills, såg den tilltrampade
marken, det vissna fodret, den lilla hon,
där han hade druckit vatten, och det
mörka skjulet, där han hade sofvit.
»Älgarna äro ett med skogen!» ropade
han, kastade hufvudet bakåt, så att nacken
låg mot ryggen, och stormade i vildaste
flykt inåt skogen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
