Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk vers. Af Erik Hedén. I. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svensk vers
med rätt är egna åskådningar och
själstillstånd han helst återfinner i
landskapsbilderna. Den synnerligen vackra
»September» visar ock, att han har andra
själsstämningar än sina vanliga.
Man kan i Orkester skönja ett drag
af vekhet, som visst icke är nytt för denna
samling •— exempelvis är den utsökt Japan
-svärmande och ojapanska »Mikadon befaller»
åtskilligt äldre än de samlade dikterna —
men aldrig framträdt så starkt. En vekhet
som framträder dels i hemlängtan
(»Vårvisa») och barndomsminnen (»Torfrök»), dels
i hans kärleksdikter, hvilka på senare år
med en nästan opassande otidsenlighet —
som också vederbörligen stämplats såsom
bristande känslodjup — sjunga om
hemmets, äktenskapets erotik. Det är ingen
sammansatt känslighet han älskar tolka,
men icke heller någon klemig. Han dröjer
med glädje vid barndomens krigslekar och
tackar sin hustru, att hon
älskat äfven fiendskapen,
äfven härandens stolta mannadrift.
Äfven formen får i sådana fall nya
toner. Så t. ex. får takten i »Vårvisas»
sista, mest känsliga strof en lugnare, mer
regelbunden prägel än förut och öfverger
den blandade metern, utom i slutraderna
där längtan klingar ut. Det drömmande
slutet i »Torfrök» och dikten »Till min
hustru» ha trokaisk rytm, ett mera stillsamt,
melodiskt versmått än den ifriga, talföra
jamben.
En religiös grundton klingar ur hela
hans alstring vid sidan af den
kristendomspolemik, som de bildade kristna med all
rätt tagit föga tragiskt — C. D. W.
reserverade sig ej en gång mot hans
statsstipendium, men väl mot den vida mindre
utmanande Ola Hanssons; underliga äro det
litterära hatets vägar. Ossian-Nilssons
religiositet är alltigenom nutida och just därför
buddhistiskt färgad ; redan i Masker sjöng
han om Buddha, och »Engelsk
sjömansvisa» i Orkester handlar, föga psykologiskt,
mest om indisk filosofi. Men han går ej
bort i ensamhet för att, enad med alltet,
rätt känna lifvets förgänglighet, hans känsla
och tro på all-lifvets storhet (»Filosofen»)
manar honom tvärtom att lefva med lust
— är man än blott en hafvets bölja, må
man hellre fylla sitt verk än grubbla öfver
sig själf (»Hafvet»), Så stämmer hans
lifs-Ord och Bild, iy.c årg.
Fot. C. Dahlquist.
K. G. OSSIAN-NILSSON.
syn med hans dikts sociala drag, hvilket
låter den skarpare än någon annan lyrik
spegla vår politiskt kämpande tid, vare sig
han diktar fosterländskt eller socialistiskt.
De rika löften Ossian-Nilsson gaf i sin
första diktsamling ha varit honom själf till
förtret och åsamkat honom beskyllningen
att ha utvecklat sig mera på bredden än
på djupet. Med glans har han dock
slutat sin diktnings första skede, och när han,
själf segerviss, börjar det andra, röjer han
utvecklingstecken som böra bli
fruktbringande, om de fullföljas med intensivt arbete
och sträng själfkritik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
