Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från stockholms teatrar 329
ödslig ensamhet, hvartill man
själf dömt sig, om man
förbryter sig mot Eros eller
glömmer att böja sitt hufvud för
»Deus caritatis». Den ofta
citerade »reningen», soin skall
vara resultatet af åskådandet
af en djup tragedi, framkallas
här. Lidelsens styrka höjer det
hela i ett heroiskt plan, äfven
Ibsens ironi får något
stor-stiladt, något af de höga
okända makters — hvilka de än
äro —■ sätt att visa
människorna deras obetydlighet. Då
mamman och mostern resonera
om hvem som tycker mest om
ynglingen, kommer en ung
änka med okynniga ögon och
en lockande mun och tar
honom ifrån de trätande gamla.
Det var lifvets salomoniska
dom, så komisk, så smärtsam.
Hur svindlande djupt är ej detta
skådespel, hvart man blickar.
Segern, om man nu kan tala
om en sådan, blef i alla fall
Elias. Hon hade kunnat ge
mest af sig själf och blef
därför till slut den rikaste, som
rätt och billigt är enligt de
djupaste andliga värdelagarna.
Ett af Eros’ under är att han
kan låta människorna värma
sig vid en isklump, en Borkman. Herr
August Lindberg gaf en mycket god
bild af »den sjuke vargen». Han hade
lyckats moderera sitt onaturliga talsätt och
genom den nästan reumatiska stelhet, han
anlagt — och som var af bästa
konstnärliga verkan — blefvo hans
kautschuksar-tade rörelser alldeles upphäfda. Det var
en snillrik framställning, alltigenom full af
goda smådrag, t. ex. det stumma spelet,
då han släcker ljusen och för tiotusende
gången gör sin rundresa kring rummet.
Men det fanns också storhet och
helhetsverkan i hans uppfattning af rollen. Fru
Håkanson — fru Borkman —• hade nästan
något fornnordiskt, som nog också berodde
på rollen. Kanske var hon en liten nyans
för patetisk, men det kan också bero på
hennes vackra men något för teatraliska
stämmas klang.
Slutscenen stores mycket af den rörliga
Fot- Atelier Jæger.
AUGUST LINDBERG SOM JOHAN GABRIEL BORKMAN.
fonden. Dylika trics passa bättre i »Jorden
rundt». Hela slutscenen miste sitt allvar.
Med detta undantag var uppsättningen
mönstergill, och det är fråga om, huruvida
någonsin — sedan Molanders uppsättning af
»Väfvarne» — en så korrekt och
konstnärlig uppsättning förekommit i Stockholm.
De flesta göra sig helt naturligt ingen aning
om hur mycket arbete och hvilken kunskap
som erfordras för att till den grad nå
fullkomligheten. Man hade tydligen satt en heder
i att kunna följa den sista facklitteraturen
om norsk byggnadskonst. Både det mindre
rummet med dess norska dörröfverstycken
och Borkmans stora rum med dess
dekorativa pannåer gaf åskådaren en känsla af att
stå inför någon af de fåtaliga lämningarna
af norsk öfverklasskultur från 1700-talet.
Med nöje såg man också
Molière-programmet med Borgaren adelsman och
De löjliga preciöserna. Bägge pjäserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
