Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Barnet som konstnär. Af Anna Maria Roos. Med 24 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
anna maria roos
ELEFANTER (PEDAGOGISK ÖFNING).
ju den häfdvunna uppfattningen att det
kvinnliga intellektet företrädesvis besitter
en noggrann iakttagelseförmåga, medan
det manliga mera äger den
konstruerande fantasi, som erfordras för* att
uppfinna något, såsom t. ex. ett
ornament. Då Kerschensteiner likväl som
totalomdöme förklarar, att gossarna torde
ha större begåfning för ritning än
flickorna, beror detta antagligen därpå att
han anser förmågan att iakttaga och
riktigt återgifva hvad man ser vara
viktigare moment inom konsten än förmågan
att ur hvad man iakttagit skapa
form-och färgkombinationer. Emellertid
medger han själf, att den stora skillnaden
emellan gossar och flickor i fråga om
att afteckna den omgifvande världen
egentligen förefinnes hos stadsbarnen, men är
föga märkbar hos landtbarn. Då han
nu själf anser, att det som gör
stadsbarnens öfverlägsenhet i teckning är deras
rikare tillfällen till att se och iakttaga
växlande företeelser, låter det ju tänka
sig att stadsgossarnas öfverlägsenhet
öfver stadsflickorna delvis kan bero därpå
att de förra torde ha flera tillfällen till
akttagelser af växlande företeelser,
eftersom de i regel mera vistas utomhus än
flickor. Dessutom medger Kerschenstei-
ner, att skillnaden i lärarekrafter är i fråga
om teckningen mycket stor emellan
goss-och flickskolorna i München, och han är
för sin del benägen för att skatta högt
det inflytande en intresserad lärare kan
utöfva i fråga om teckningsförmågans
uppodling hos barnen.
Ett intressant exempel på huru under
en intelligent lärares ledning barnen
kunna läras skärpa sina iakttagelser, har
Levinstein meddelat efter en annan tysk
pedagog, Poppenheim. Denne upphängde
i ett klassrum en tafla föreställande en
elefant; efter fyra veckor borttog han
bilden och tillsade gossarna i klassen att
ur minnet rita en elefant. De tre
bilderna till vänster utgöra prof af det
resultat som vanns. Så lades ritningarna
undan, och Poppenheim talade en stund
om ifrågavarande djur, om dess
egenskaper, utseende m. m.; därpå ritade han
en elefant på den svarta taflan. Efter
att åter ha strukit ut denna ritning,
uppmanade han barnen att ännu en gång
försöka rita en elefant. Bilderna till
höger visa resultaten af dessa förnyade
försök — af samma lärjungar som förut
ritat bilderna till vänster. Det är, som
man ser, mycket betydande framsteg.
Både Levinstein och Kerschensteiner
draga en hel del pedagogiska slutsatser
af sina undersökningar. De anse, att
den nuvarande skolundervisningen i
teckning lider af det felet, att man
betraktar den som en undervisning i konst
och glömmer, att för barnet är
teckningen framför allt ett språk. Såsom Herbert
Spencer uttryckt det: »Frågan är icke
om barnet åstadkommer goda teckningar,
— frågan är om det utvecklar sina
själsliga förmögenheter.»
När Kerschensteiner uttalar sina
önskemål i fråga om en reformerad
teckningsundervisning, yrkar han först och
främst på att läraren skall uppmuntra
barnen till spontan teckning. Hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
