Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Eros Thanatophoros. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
carl r. af tjgglas
löf, lager öfver lager. De voro alldeles
svarta, nedtrampade i jorden, halft mull
redan, lika ornamentssilhuetter under en
modern porslinsvas’ öfverglasyr eller i
en underligt dyster golfmosaik. Det var
så märkvärdigt att tänka på, att det var
dessa som blott för några månader
sedan sprungo ut och blefvo gröna . . .
Gummorna, som sälja granris och små
hvita eternellkransar vid ingången till
kyrkogården, sutto lutade mot
järnstaketet och frösö i sina tunna schalar. Ett
ögonblick tyckte jag mig höra steg, som
liknade hennes. Det var bara en helt
okänd dam i svart, som vek af genom
grindarna.
Jag har inte tänkt på förrän nu, att
vår vanliga mötesplats är där så nära
kyrkogården. I kväll berör mig tanken
därpå oangenämt, fastän jag berömmer
mig af att icke vara skrockfull.
Jag kan inte arbeta bra i kväll. Nu
känner jag, hur nära allt mitt blifvit
beroende af hennes.
Kärleken är en sjukdom.
Senare:
Jag gick ut för att speja upp mot
deras fönster. Det lyste en lampa i Kurts
rum, men inte arbetslampan som vanligt.
Och det var mörkt i hennes. Jag tror
inte, att hon är sjuk. Men obehaget,
som man ibland på ett alldeles eget sätt
kan erfara, då man ser in i en bostad,
där allt tycks vara utdödt och inga
människor ses röra sig, fastän man vet, att
de måste finnas där, fick makt med mig
också nu. — Jag förstår verkligen inte,
hvarför jag inte hört något ifrån henne.
Den 24 oktober.
Det skedde. Det jag varit rädd för
skedde till slut. Jag anade det, väntade
det nästan, det hade fått en sådan
visshet i mig under dessa två dagar, förrän
det kom, att då jag plötsligt en dag
mötte Kurt på gatan och redan på af-
stånd förstod, att han visste allt — hur
har jag aldrig fått klart — var det som
vore detta möte bara mötet med det,
som måste komma. Jag hade ingen tanke
på att vända om och undvika detta. Jag
skulle kunnat det, slå in på en sidogata
eller in i någon portgång, han gick så
fullkomligt utan att se omkring eller
framför sig.
Han var alldeles hvit i ansiktet. De
stora linjerna från kinderna voro
skarpare än vanligt, men slappa, som jag
aldrig sett dem förr. Öfver dragen var
något af blackt och mjölkigt färglöst,
och då vi stodo framför hvarandra, kunde
jag med denna underliga förmåga af
iakttagelse, som i ögonblick som dessa på
egen hand, långt utanför medvetandet,
rör sig och arbetar, gifva akt på, att han
redan hunnit vanvårda sin klädsel och
att kragen var solkig och tillskrynklad,
liksom om den icke varit aftagen under
de sist förflutna dygnen.
Han gick långsamt, men takten
förblef densamma, äfven sedan han fått
sikte på mig, det kom bara en sekund
en vingling åt sidan, likt den, som en
drucken gör, eller en, för hvars ögon
det plötsligt bländar. I det ögonblick
vi stannade framför hvarandra, såg jag,
hur det snördes ihop något kring
ögonen. Ansiktets färglöshet fick en ton
af något grönt eller grått, hemskt som
hos en dödssjuk, men i ytterhudens ådror
sprang blodet upp och lade ett nät af
smala röda strimmor öfver kinder och
panna. Axlarna drogo sig uppåt, nacken
sjönk in emellan dem. I mungiporna
bubblade det några bubblor af hvit saliv, som
trängde fram.
Jag minns, att jag på samma
egendomliga sätt som nyss iakttog allt detta.
Jag hade stannat framför honom,
bidande. En impuls att öka stegen och
gå förbi, som jag förnam någonstädes
som långt bortifrån, utanför mig, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
