Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - »Den blåögda». Tegnérs och Brinkmans huldgudinna. Af E. Wrangel. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»den blåögda»
523
det visade sig — och äfven med
diktning var han då och då ifrigt sysselsatt
denna händelserika vår. I stället
framträdde nu Brinkman åter såsom den
mest ifrige beundraren. När den långa
riksdagen 1840—41 ändtligen afslutats
och den därunder synnerligen
verksamme Olof Wijk återrest till Göteborg
med sin sköna hustru, skref Brinkman
ett rörande bref, i hvilket han förklarar
sin känsla för henne:
Stockholm d. 27 juli 1841.
— — — Ni vet, att min sångmö och mitt
minne bevara en utvald och ej obetydlig
samling af förträffliga kvinnor, från alla länder,
där jag af mitt ostadiga öde blifvit kringdrifven;
att jag har sinne för allt slags kvinnlig
skönhet och öfverlägsenhet och gör full rättvisa,
äfven åt dem, som blott lysa genom ?iågra
sällsynta egenskaper, om de ock ej äga alla dem,
som hjärtat förnämligast önskar och snillet helst
gillar. Är det då ej en obeskriflig lycka, att
ännu vid aftonen af en lång och rik
lefnads-dag, ha kunnat öka denna samling med en så
sällsynt huldgudinna, som så segrande täflar
med de yppersta jag lärt känna? — må då den
ålderstigne beundraren, just såsom en sådan,
äga den rättigheten, att utan tvekan, för Edra
fötter nedlägga samma trosbekännelse, med
hvilken jag alltid skryter bakom Er rygg\ »att
nämligen aldrig någon af Evas förtjusande
döttrar ingifvit mig en uppriktigare beundran för
hennes samtliga egenskaper, en lifligare
hänryckning, en frommare kärlek och en trofastare
vänskap, än den sköna, blåögda, snillrika,
själfulla, gladlynta, naturtrogna, ädelmodiga och
emot pålitliga vänner så ömsint nedlåtande
Hilda!!» Allt detta kunde visserligen Tegnér
bättre än jag sätta på vers; men jag trotsar
honom, och hvilken som helst af mina yngre
medtäflare — »hvilkas namn är legio, förty vi
äro många» — att bättre och skönare
någonsin hafva uppfattat och i ett troget bröst
bevarat dessa blåögda förträffligheter, än den visaste
af dem alla, så vida åldern ger vishet, hvilket
väl ej är så alldeles afgjordt. —• — —
v. Br.
Hur ungdomligt liflig är icke
sjuttio-sjuåringens beundran! En hel rad af bref
från dessa år skulle med en annan un-
derskrift kunna tagas för en ynglings
kärleksbref. Dock nej, som Brinkman
skref ingen yngling den tiden. I sin
sirlighet och sin gratie tillhöra de ett
äldre, mera ceremoniöst på samma gång
som mera känslofullt släkte och äro
dessutom så genuint Brinkmanska, att en
van läsare lätteligen skulle äfven utan
underskrift igenkänna stiliseringen,
likaväl som den distinkta pikturen. Han
gick och svärmade, den gamle riddaren,
för »den blåögda, skönlockiga,
glädjeblickande, ljufligt leende, allälskade
huldgudinnan, som ej behöfver utmärkas med
något annat namn, emedan hela Svea
rike ej kunnat åstadkomma mer än En
sådan riksdagsfru». Den »gemena»
riksdagen, hvars rabulism han afskydde, fick
genom hennes närvaro ett försonande
skimmer. När hon under några veckor
på sensommaren 1840 rest till Göteborg,
är han förtviflad.
I »Paradiset. Till den Efterlängtade»
besjunger han »Edens yngsta
drottning» :
Dröjer du ännu? — O, kom tillbaka,
Glädjens drottning, att din tron bevaka,
längre gif oss sorgen ej till pris!
Kom och lär oss åter njuta dagen!
Ty kring Hilda, sångmön och behagen
blomstrar än ett nyfödt Paradis, etc.
Han skildrar smäktande sin
»Längtan. Till den saknade»: »Du lärt mig
att hjärtat ej åldras med åren, sä länge
det klappar för dig». Förhoppningen
hviskar tröst till honom, och till slut
Re’n skingra sig molnen; där stjärnorna bilda,
likt brinnande runor, den saknades namn,
och Längtan sig döljer, när Glädjen och Hilda
till Edén förvandla vår hamn.
Och några dagar senare jublar han:
»Hon kommer!» Fastän man skrifver
den 2 september, kännes allt så vårlikt
föryngradt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
