Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Återseendet. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— hade Blink sagt: — så lurar vi den
djäkeln!
Ivar hade lydt rådet, ty han orkade
ej stiga upp, men han var pinsamt
öfver-tygad, att Holger hjälpt honom mindre
af vänskaplig omsorg än af lust att »lura
den djäkeln». Allt slags knep och fuffel
hade alltid tilltalat Blink. Det föreföll
Ivar, som om nu alla fula och simpla
egenheter pöst fram hos den af
sprit-fetma svällande kamraten, brutit ut som
bulnader och bölder i det en gång så
friskt muntra och oberörda anletet. Och
blicken under de tungt halfsänkta
ögonlocken hade blifvit så kväljande ohederlig.
— Sitt inte och surna .till! — röt
Holger, med hastigt rynkad panna. Ivar
spratt till, tog åt sitt glas och nickade,
utan att smaka. Då smålog Blink igen.
— Här ska’ du få se! — — Med
en snegling åt akrobaten, som drygt
tillbakalutad bolmade på sin cigarr, drog
Holger fram ur plånboken en fotografi
och räckte Ivar den. Denne tog den
liknöjdt. Det var herr Witz i trikåtröja
och dito byxor och låga skor, för resten
naken, samt arm i arm med honom,
Holger Blink, likadant utstyrd. Kortet
var dunkelt, de två vännerna stodo som
ett par groflagda spöken i slocknande
arenabelysning. De togo sig nästan
löjligt ut.
— Nå, hvad säger du?
Bådas blickar mönstrade Helle,
sökande, kräfvande ett beundrande utrop,
en applåd.
— Mycket stiligt — svarade Ivar
torrt och lade från sig kortet vid
Holgers bordskant.
— Friska krafter, må du tro! —
försäkrade Holger.
Ivar log så måttfullt instämmande
han kunde. Men herr Witz’ gröna ögon
hade ilsnabbt blixtrat till. Med ens blef
akrobaten språksam.
— Se, mitt yrke — det förstår inte
alla sig på. Dom tror, det är bara att
dra trikåer på bena’ och gunga i en
trapez, men djäkeln anamma, det vill
mod till och finfin kondisjon, se!
— Det är jag öfvertygad om —
svarade Helle — det passar inte för hvem
som hälst.
Men detta skulle han inte ha sagt.
Herr Witz ville tala själf, och dessutom
fann han herr Helles svar högst
förolämpande. Det gnistrade till i de gröna
ögonen. Ivar blef allt mer illa till mods.
— Nu ska jag bryta opp — sade
han, i det han med en tvåkrona knackade
på kyparen.
— Du behöfver inte betala — inföll
Holger.
— Jo tack, för mig.
De två nya vännerna reste sig; Helle
fick betala för dem alla. Akrobaten hade
med påfallande brådska kommit ut först,
men sågs dröja i entréen med ett
lurande ögonkast in efter sitt sällskap.
Ivar grep tillfället, drifven af en
kvarglömd, återvaknad tillgifvenhet för
lägerkamraten, som en gång synts honom som
den mest oskrymtadt, förtroligt
kamratlige vän, fritt utanför all slags
samhällsställnings fördomar.
— Holger — hviskade han — låt
mig säga dig ett ord oss emellan, som
gammal bundsförvant!
Blinks simmiga blick sneglade genast
misstroget och undrande. Ivar fortsatte:
— Du bör bestämdt inte umgås
alltför nära med herr Witz!
— Prat, lille Helle! — log snickaren
tvetydigt. — Raska på nu, så följs vi
hem till mitt och super mer. Jag har
konjak därhemma.
— Tack, du! — — Ivar ville draga
sig undan, men Holger hade gripit
stadigt tag om hans arm, och så kommo’
de i väg, alla tre, bort genom gator och
gränder. — I ett dunkelt hörn ville herr
Witz, att de skulle hvila sig på ett kafé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
