Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
61
FRU FAHLMAN SOM MRS WARREN I
»MRS WARRENS YRKE».
ning vattenhaltigt jämfördt med
■den trollbrygd, med hvilken den
store norrmannen öppnar vår inre
blick och låter oss se in i de
djupare hemligheterna.
Man tycker först att det är
riktigt synd om den söta, tråkiga
flickan, som med fullt fog kände
sig litet tviflande mot moderns
so-fistiska försvar för koppleriet, men
slutligen blir man så utledsen på
Vivies oförmåga att känna något
för sin mamma eller för unge Frank,
att man förvånas öfver försynens
mening med att göra dygden så
föga tilldragande. Pjäsen slutar
med att miss Vivie ägnar sig åt
kontorsverksamhet för en
lifförsäk-ringsanstalt, där hennes
räknetalan-ger komma till sin rätt och hennes
logaritmtabell säkert är mera exakt
än hennes varmblodiga exuberanta
mamma. Fröken Lindstedt spelade
Vivie och var som sagdt alldeles
■oroande dygdig, hon tog i hand
så det gjorde ondt och verkade så
rationell, att man t. o. m. undrade
på den rätt måttliga kärlek, hvarmed
unge Frank, herr Wingård,
uppvaktade henne. Både Vivie och Frank
voro helt säkert mycket korrekt
återgifna. Fru Fahlman hade af den
blodfulla, penningkära modern gjort en
trovärdig företeelse. Hon kunde ej förstå sin
torra och ovänliga dotter, hvilkens
sannings- och andliga renlighetskraf oberoende
af alla moraliska skäl gjorde ett
gemensamt lif emellan de två till en omöjlighet.
Fru Fahlmans röst med dess lidelsefulla
timbre, hennes fylliga apparition och
auktoritet — allt förenade sig till att göra
■denna hennes prestation till något sevärdt.
Herr Arehn spelade — bra som alltid
— den lastbare Sir George Crofts, som
af författaren fått en iskall immoralitet
utan något försonande drag, som torde
vara nationellt hos anglosaxerna, denna
motsatsernas nation. Man kom nästan att
tänka på fasaväckande detaljer från Mr
Steads Pall Mall Gazette-afslöjanden. Sir
Georg kunde vara i stånd att locka
oskulder till rum med madrasserade väggar.
Franks pappa, en gammal fin och treflig
präst, spelades af herr Bæckstrom. Det
är erkännansvärdt af författaren att göra
honom rätt sympatisk. Som prästkandidat
hade han tyckt om Mrs Warren, och det
föreföll som om Vivie verkade litet
gengångaraktigt på vördig pastorn.
Jag bekänner öppet att jag ej vet hvad
författaren menat med sitt skådespel. Kanske
vill han blott påpeka hvilka sociala och
moraliska konflikter det kan framkalla i
England, om fadern håller öppen bod eller
modern sluten bordell. Säkert vill han
väl också i denna pjäs reta sin publik.
Men jag förmodar, att man nu i London
är ganska härdad. Ett bestämdt fel är att
man har svårt att ta det hela på allvar.
Mrs Warrens yrke var förträffligt
uppsatt och mycket bra öfversatt af den i
det engelska talspråkets alla skiftningar
grundligt forfarne redaktör Hugo
Vallen-tin, hvilken också haft den goda idén att
till svenskan öfversätta Charles Marlowes
fars »Bland bålde riddersmän».
Jag blef ohöfligt förvånad, då jag fick
höra att en dam dolde sig bakom namnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
