- Project Runeberg -  Ord och Bild / Adertonde årgången. 1909 /
60

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 4 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

påminna sig Ibsens ord om »hvor træg og
tung og sløv Forstaaelsen var der hjemme»,
när detta skådespel först utkom. Det blef
ej en gång speladt, förr än den
entusiastiske älskaren och begriparen af Ibsens konst
herr August Lindberg gjorde slag i saken
och uppförde skådespelet för första gången
den 22 augusti 1883 i Helsingborg.
Redan i september samma år spelades det på
Dramatiska teatern i Stockholm. Det var
således Sverige som den gången var
»foregangslandet»! Herr Lindberg, som
kreerade Oswalds roll, hade nu vid
föreställningen på nya Dramatiska teatern tagit
pastor Manders på sin lott och utförde
den svage, trångsynte, i grunden rättänkande
mannens roll på ett lyckligt sätt. —
Oswald-de Wahl uppbar den manliga
hufvud-rollen. Han var utmärkt maskerad och
hade ypperliga moment. Som vanligt
föreföll han dock allt för »slängig» och
öfver-drifven. Hans sätt att uttala »momma» i
stället för mamma är ej heller att
rekommendera. Skulle det ej vara konstnärligt
be-rättigadt att moderera sig något litet? Det
alltför patologiska på scenen är en
ömtålig sak och måttan en nödvändig Tack
vare hans teknik, hans stora intelligens och
intensitet var han i alla fall mycket
berömvärd, och scenen, då han meddelar
modern sin sjukdom, gjordes på det stora
hela utmärkt. Fru Håkanssons fru Alving
var kanske något litet för entonig. Men å
andra sidan är det väl naturligt, att
åtminstone i de sista akterna en sorts
för-tviflans stelhet skall prägla fru Alving,
denna moderna Medea, som till slut står
ensam i sitt af gengångare förstörda hem.

Reginas korta men viktiga roll
utfördes och utfylldes på det bäst tänkbara sätt
af fröken Margit Torsell. Frisk som ett
vackert äpple, var hon lättsinnig, egoistisk
och simpel men därtill lockande på det
rätta sättet. Hennes rörelser voro
omedvetet sinnliga, hennes gång
underklassflickans, som försöker gå som en dam. Håret
var lagom rufsigt, hon var obehärskad och
rå, men med en utmanande ungdomlighet,
som kom alla män att bli tilltjusade. Hon
berättigade den Oswaldska funderingen att
han kanske skulle bli frisk, om hon skänkte
honom sin ungdom och fägring.

Finnes det en mer högdramatisk replik
än Regi nas ord: »Oswald da! Er du gal?
Slip mig!» i slutet på första akten? Ibsen

belyser här blixtlikt både det förflutna och
det närvarande och pekar dessutom framåt.

Priset för aftonen tog herr Personne
som snickar Engstrand. Till fullo visade
han här, hvilken stor typbildande
skådespelare han är och med hvilken gedigenhet
han arbetar i sin konst. Hans snörflande
helighet, hans falska uppriktighet,
gemenheten, som stank starkare än spriten från
hela hans varelse, för allt detta hittade
herr Personne de rätta uttrycken. Nu som
ej sällan, då det gäller honom, får man
ordet klassisk på tungan; den genombildade
mannens smidighet kommer här till sin rätt,
liksom i d:r Mantzius’ solida spel.

På Svenska teatern har en ny
Shaw-pjäs förekommit. Ämnet påminner om
Maupassants Yvette. I bägge fallen är det
fråga om en ung flicka, som får veta, att
hennes mor är en omoralisk person, som
lefver i den franska novellen på sina
älskare, i den engelska pjäsen på
»helpensioner» för unga damer, där emellertid
väl-situerade herrar mottagas med öppen famn.
Onekligen är det ett mycket originellt uppslag
detta att låta en stel, prosaisk,
temperamentslös ung dam med intresse för
matematik och Sherlock Holmes’ romaner och
dessutom försedd med någon sorts
antikon-ventionalism plötsligen upptäcka att hennes
mamma är bordellvärdinna och att hon
själf existerar på de pengar, som
fortfarande förtjänas på denna betänkliga
hotellrörelse.

Detta skådespel är i allmänhet fritt
från det krystade, som vidlåder det mesta
Shaw skrifvit. Det vänder sig mot det
han kallar det romantiska, och han
försöker här liksom i sina andra pjäser att
visa upp den humbug, som ligger under
allt tal om kärlek, t. o. m. den mellan
föräldrar och barn. G. B. Shaw drifver
detta tvifvel på känslornas äkthet ända till
det paradoxala. I sitt hat till det
konventionella äger han en beröringspunkt
med Ibsen, och han har i sin »The
Quin-tessence of Ibsen» bland annat skrifvit om
»Gjengangere». Men det blir en sak att
bolla med paradoxer, att negera, då andra
bejaka, en annan däremot att gå till
botten med frågorna och se det hela ur en
ny synpunkt. Att förklara det mesta utom
nykterism, vegetarianism och antimilitarism
för humbug, såsom G. B. S. gör det, får
något intigt, något löjligt, något i viss me-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 19:01:18 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1909/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free