Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Domenichinos amazon. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unge mannen, som öppnat för henne och
som nu stod där i sin blåa målareblus,
vördnadsfull och litet blyg, och såg på
henne med sina svärmiska ögon. Det
var första gången de träffades, de hade
förut endast sett hvarandra ett par
söndagskvällar i Frascati, då Caterina gjort
sin corsopromenad på hufvudgatan arm
i arm med sina väninnor och han stått
ensam och orörlig som en stenbild,
alltjämt vid samma gathörn, och följt henne
med förhäxade ögon. De hade sagt
hvarandra med blickarna, att de funnit behag
i hvarandra, han hade i hemlighet
skickat henne vackra kärleksbref genom
kardinal Aldobrandinis dvärg, Felicetto, som
på lediga stunder brukade stå modell för
honom i S. Nilokapellet, och två nätter
hade den unge målaren suttit på en
af-visare i gränden nedanför hennes fönster
och knäppt på luta och sjungit ömma
sånger med en svag, försiktig röst, som
lyckligtvis inte hade väckt hennes
föräldrar. Det var hittills deras enda
bekantskap. Men i går hade hon fått ett
nytt bref, hvari han bad henne om ett
möte i kapellet efter högmässan.
»Tack för att ni kom», sade han nu
och fattade hennes hand, som hon lät
honom behålla. Hon hade ännu ej slutat
betrakta honom. Vacker var han inte,
men hans ansikte hade ett uttryck af
godhet och försynthet, som hon aldrig
sett hos någon man, hans blå ögon
värmde hennes hjärta så underligt med sin
oförställdt beundrande ömhet, och hans
långa hår svallade ner öfver den grofva
lärftsrocken i mjuka vågor, som hon skulle
ha velat smeka. Hon kunde ej betvinga
sin lust, hon sträckte ut den lediga
handen och förde den lätt öfver den
brunblanka hårfloden; den var len som silke.
»Ni är då inte vred på mig för att
jag bad er komma?», sade han.
»Nej, men jag har endast kommit på
ett par ögonblick för att än en gång
höra den lilla sången ni sjöng i förrgår
kväll utanför mitt fönster. Jag kunde
inte höra orden riktigt, ni sjöng så tyst.
Läs nu upp dem, så att jag kan minnas
dem. »Fjärran från dig» . . . började den
inte så?»
Han böjde knä’ framför henne och
reciterade, dämpadt men med purpurglöd
i rösten, medan hans strålande ögon
hängde fast vid hennes:
»Fjärran från dig, min älskade,
har jag ej lif, ej hjärta, jag är ej jag,
ej den jag varit, blott en sorgsen skugga,
en klagande ton, en kvidande röst;
det är allt jag har kvar tack vare dig —
men kvar är ock det hjärtesår
hvaraf jag längtar att dö.»
»Har du författat det själf?» frågade
hon betagen, och hon visste ej att hon
kallade honom du. Men han märkte det,
och en skälmaktig glimt lyste i hans öga.
»Nej, det är af Tasso. Men melodien
är af mig.»
Han hade rest sig, och nu kände hon
hans arm om sitt lif. Hon lät sitt
hufvud hvila på hans axel, medan han gång
på gång tryckte hennes hand mot sina
varma läppar.
»Jag älskar dig . . . jag älskar dig»,
hviskade han, och hans röst skälfde, så
att han knappt fick fram orden.
Då gjorde hon sig lös, ställde sig
framför honom, fattade om hans hufvud
hårdt med bägge sina stora hvita
händer och kysste honom två gånger på
munnen.
»Och nu skall jag gå», sade hon sedan,
ryggande undan för hans omfamning.
»Mor väntar med mulorna utanför
klosterporten.»
»Ack nej, dröj en stund ännu, jag
har ju inte fått säga dig, hvarför jag
bad dig komma», sade han och förde
den motsträfviga från dörren inåt
rummet. »Se då en gång åt vänster», bad
han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
