Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Döden. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var där något så främmande, så
okändt alldeles, det hon såg. Var detta
ansikte det gamla, nötta ansikte, hon
förr h var dag sett böj dt öfver sin säng
med dess ömma och dock så trötta,
vissna, håglösa uttryck f Allt hade blifvit så
förstoradt, så innehållsrikt däri. Det var
som att se ned i en sjö, där vattnet
blifvit stilla och djupets sjunkna klenoder
flöto upp. Det var ett blottande af
hemligheter, som ingen anat, en försynt bikt
om en själs rikedom och fattigdom. Dessa
bittra och hårda rynkor, det var
ensamma dagars sorger och lidelser, förspilld
längtan, söndertrampade önskningar,
outplånade märken af en moders och makas
umbäranden och tunga steg, af ett
in-stängdt lifs forfrysning och långsamma
kväfning. Men där var mer: där voro
stilla och klartskurna linjer, ännu otåligt
osäkra som hos en där det ännu är eld
kvar under de många skikten af
felslagna drömmars aska: det aldrig stillnade
hjärtats eviga rörelse i pulsslagen mot
nya fröjder och ny hänförelse, den aldrig
grånade ungdomens drift mot
smekningar och skänkande, de utkämpade
stridernas modighet också, de stillnade
passionernas ro, förklarade i en
transfiguration af mäktighet och klarhet, de
luttrande botgöringarnas martyrskimmer.
Och öfver allt, sällsamt ofattbart, det
ytterstas varma och tacksamma glädje
öfver att allt dock varit som det
varit och att lifvet med sin lusteld och
sveda susat fram öfver en själ, som
dock fått födas för att fröjdas och lida
och älska bland nuets tistlar och
sjungande rosenhäckar.
Hon fattade blott halft hvad hon såg,
men en känsla af vördnad och dyrkan
sprang plötsligt varmt som en
underjordisk källåder upp inom henne,
öfver-svämmande och till sprängning fyllande
alla hjärtats tillslutna rum. Hvad hade
skett, hvad hade icke knoppats och växt
och vissnat i djupet af detta lilla, som
varit ett enkelt och arbetstyngdt och
all-dagligt lif! Hvilka vidder af sällsamt
och underbart hade icke fått plats inom
detta enda, tysta ödes gränsmärken! Det
var äfventyr och sägner, det var
festsånger och nattskräck, det var allt, allt
— det var lifvet själft!
Lefvat hade hon, lefvat, denna
döda, och underverken hade skett, och hon
hade blifvit delaktig af dem. Hur
gränslöst, hur öfverväldigande mäktigt var
blott detta enda, dä den sista
uppgörelsen med det framfarnas förbleknade
minnen under skuggningen af dödens
vingar kunnat blifva så rik, så underbart
betydelsefull.
Det flög en darrning genom den
knä-böjande flickans händer, som ofrivilligt
slutit sig kring moderns kalla och styfnade.
Lifvet, döden —. Åter föllo de orden,
tunga som stenar, öfver henne,
förvirrande, fordrande, mättade af gåta och
ångest. Lifvet, lifvet — hvad var det
och hvarför fick det först sin mening
och sitt ändlösa, förbländande perspektiv
ställdt mot detta andra ord: döden? Och
döden — hvad var den?
Och hon som aldrig lefvat — aldrig
skulle få lefva . . . Och som skulle dö så
snart. . .
Äh — hon ville icke dö, hon kunde
icke dö förrän hon fått känna hvad lifvet
betydde —! Nej, nej, hon ville icke,
hon ville värja sig emot döden, hon
ville skydda sig och allt som blott var
frö inom henne, kämpa med den ville
hon. Hvad visste hon om döden —
kanske släckte den och trasade sönder
allt, ohälpligt, smulade sönder allt, också
det som ännu aldrig varit —.
Med jagande hets stego våndan och
förskräckelsen upp inom henne. Hon
ville resa sig och fly för denna — då
föll hon åter fram öfver den dödas kropp,
och flickaktigt gällt, besinningslöst, öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
