Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Nyare svensk prosakonst. Af Carl R. af Ugglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag tror dock att en svensk publik icke
kan läsa denna bok utan känslor af sym-
pati och förståelse. Den måste känna för
denna strid, som här träder inför dess ögon,
den tappra, redan halft hopplösa strid, som
det lilla och värdefullare fåtalet därborta på
andra sidan Östersjön kämpar på två härdt
ansatta fronter till försvar för sin svenska
kultur, sina traditioner och sin okränkta
utveckling, sitt språk kanske först och sist.
En stolt och vacker strid, och i ens öron
ringa Gripenbergs stolta och vackra ord:
Du svenska språk, din klang är stål
mot solskensblanka hjälmar!
Hugg in vårt stolta modersmål
mot nidingar och skälmar!
Ett hugg mot barbarernas järnklädda
hufvud vill boken väl främst vara, och må
man då för den skull bjuda till att
förlåta den för hvad den brister!
*
Kanske med ett eller två undantag
finnes det väl ingen i vårt lands
litterära samtid, som i så hög grad som
Henning Berger äger novellistens
specifika karaktärsdrag. Som vissa
filosofer älska att uttrycka sig i aforismer,
älskar han den knappa, koncisa, hårdt
pressade formgifningen, och hans
ärelystnad är väl densamma som en gång
Nietzsches, att med några få rader säga
hvad en annan säger — hvad en annan
icke säger — på hundra sidor. Jag vill
därmed alls icke ha uttaladt, att Henning
Bergers namn osökt för till just sådana
jämförande sammanställningar. Filosof är
han nog minst af allt. Ett intellektuellt
drag kan visst icke frånkännas honom,
han har ett klart, lugnt hufvud, som icke
blott med en smula kylig öfverlägsenhet
bemästrar språkets ord och bilder, men
också i psykologiskt-analytiska och
empiriskt-deskriptiva processer fungerar på ett
förträffligt sätt. Men det i egentlig
mening filosofiskt reflekterande draget fattas
honom nästan helt och hållet, han har
intet behof af syntes, och hans tankar
tyckas i de allra flesta fall vara afvunna
medelst känslotänkandets i sig själf nog så
misstänkta metod. Det är det sensitiva —
ibland det sentimentala — draget, som
hos honom är det förhärskande. Det bry-
ter dock aldrig fram med någon
passionerad styrka, inte heller det är fritt från ett
visst reserveradt kyligt iakttagareintresse.
Hans medkänsla är af ett slag som väl
den får hvilken under åratal vid
table-d’hbter och i hotellhallar, på kontinentala
järnvägsperronger, strandpromenader,
casi-nos och trottoar-kafén snuddat vid
människor och människoöden, sett ansikten dyka
upp och försvinna i en världsstadsgatas
rökiga atmosfär, fått en ensam
sällskaps-sökandes förtäckta och oafsiktliga
förtroende på någon kvällskum allébänk, och
hvars egna händer nervöst flyttat sina
insatser på Fortunas symboliskt gröna
spelbord med de få chancerna och de många
nitarna. Hans ögon få något trött och
skeptiskt, då de hvila på lycka eller olycka,
och det är väl i en nödvändig akt af
själf-bevarelse, som han pressar sin hand hårdt
mot hjärtat för att det icke skall darra
allt för hörbart våldsamt vid anblicken af
alla blottade sår och alla sjukdomars
o-hygglighet. Han kan till sist lugnt röra
vid allt och på allt göra sina
observationer: en fattig skrifvares dödsskjutna
lyckodröm — som i berättelsen »Lottsedeln» i
»Aska» — nattvakten Morleys vansinniga
ångest för spöket från hans för länge sedan
jordlagda ungdomsår och en amerikansk
börsmäklares bestialiska brutalitet.
De båda volymerna Ur en ensams
dagbok och Aska lägga icke några
egentligt nya drag till det Henning
Berger-porträtt man redan känner. Mest typisk
är den sistnämnda. Den består af en
mängd novelletter af äldre och nyare
datum, alla helt korta, alla byggda på en
geste, en situation, en replik. De vittna
som det mesta andra, som förf. skrifvit,
att han kan sitt handtverk. Några äro
lustiga och fyndigt hopvirkade som
»Prinsessan» och »Den andra», en och annan
Öfverskrider väl djärft gränsen för det
insockrade såsom »Fleur de neige».
Personligen minnes jag helst »Morleys ande»
och »Tjänsten», ett par Amerika-skisser.
Öfver hufvud taget rör sig förf. säkrast
på bottnen af en utländsk miljö. De
svenska styckenas skildringar få ofta
samma otrovärdiga luft som hos en målare,
som länge sysselsatt sig med utländska
motiv.
Med »En ensams dagbok» har förf.
öfvergifvit den rent novellistiska formen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0485.html
