Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Vintermörker. Af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTERMÖRKER
*
Af MARIA JOUVIN
Å ODALHEMMET SURT
i Uppland sutto
Epifania-kväll bröderna Gudmund
och Kårfinn efter slutadt
och väntade på helgvarden.
Ohuggna björkkubbar knastrade
och’ brunno på ärilens tegelhäll, och
elden dånade högt i eldfångef, under
hvilket en järngryta, häktad på en
sotig ’järnten, kokade helgens
bohvetegröt.
Helga, systerdottern, som med en
gammal pigas hjälp skötte gårdens
kvinnosysslor, stod och rörde i
grytan med en masurkräkla. Inne sutto
också drängen Torgar och
bisittarehjo-net Attle, som under hösten gått
omkring i gårdarna på Uppsalaslätten och
hjälpt med tröskning.
Bröderna sutto mörka på ömse
sidor om bordet och starrstirrade i
tre-grensljuset, från hvilket talgen
droppade i dösar och byggde små
klumpiga torn på tennljusstaken.
Det var dem icke ovälkommet då
Helga slog upp gröten, och den heta
imman från faten slog dem om de
skäggiga anletena och för en stund
dolde hvad de helst ville slippa se —
hvarandras åsyn.
Man åt under tystnad. Träskedar-
na, bräddade till randen, skrapade snart
tomma fat.
Helga öste upp ny gröt.
Torgar och Attle spände ut
lifrem-marna och sutto snart åter med
stenfaten tomma framför sig.
Gudmund och Kårfinn läto
skedarna stå kvar i gröten, medan immolnen
skymde bort dem för hvarandra.
— Gröten skadar er inte, sade
Helga, hon kisade på dem genom långa,
smala ögonöppningar. Ögonen voro
alldeles svarta, det tagelsträfva håret
hade ett visst nattsvart kynne, ooh
munnen — som ej var liten — svängde
en blödande båge mellan kinder,
mörka som på en lappkvinna;
ögonbrynens svarta streck, ritade — utan
öfver-gång — en sotsvart linje från tinning
till tinning.
— Gröten skadar er inte, sade hon,
— och väl kokt är den också. Man
äter den inte bättre hos prästens i
kväll.
— Nej, inte bättre, grymtade Attle,
som skinande mätt makade sig från
bordet.
— Nu är det bara pärtklyfningen
kvar, bonde —, vände han sig till
Gudmund, — och så ha vi klart till helgen
och jag kan gå.
dagsverke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:39 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1909/0534.html
