Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Cesare Lombroso. Af Axel Herrlin. Med 1 bild - Jag ville jag vore! Af A. Klinckowström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast förklara, men icke värdesätta.
Den saken tillkommer logikern,
este-tikern och etikern. Och skulle det
verkligen visa sig, att det existerar
ett samband mellan vissa
psykopatiska arfsanlag och genialitet —
hvilket dock ännu ej är bevisadt — så
skulle detta icke på minsta sätt
förringa den genialiska begåfningens
värde, lika litet som det förringar
snillets värde, att det som alla andra
människor bland sina stamfäder
räknar organismer på ett lägre
utvecklingsstadium än det mänskliga. Huru
mycket har iake vår förståelse för
människokroppens byggnad vidgats och
fördjupats genom den jämförande
anatomiens forskningsmetod. Den har ju
genom att sammanställa utvecklingen
på olika stadier inom djurvärlden, t. ex.
hos de organ, som hos människan äro
förkrympta eller rudimentära, lärt oss
att begripa tillvaron af dessa, för
människan numera mestadels onyttiga,
bildningar. En jämförande metod är
också nödvändig för psykologien. Vilja
vi lära oss att förstå de komplicerade
företeelser, som den fullt utvecklade
kulturmänniskans själslif har att
uppvisa, så måste vi också taga hänsyn till
naturfolkens själslif, till
barnpsykologien, djurpsykologien och
abnormpsykologien. Lombrosos banbrytande
betydelse ligger just däri, att han så
klart förstått betydelsen af denna
komparativa metod för psykologien och så
energiskt sökt genomföra den på de
båda specialproblem, kriminaliteten och
genialiteten, åt hvilka han ägnat sin
lifsgärning.
JAG VILLE JAG VORE!
Af A. KLINCKOWSTRÖ/A
Jag ville, jag vore en silfverkalk,
en kalk af finaste silfver gjord,
med ädel rundning, en dyr klenod
ur fornstor mästares hand.
Jag ville, jag ägde en guldröd rand,
som speglade drufvans purpurflod
i blodig brand,
då bräddad jag stod på bord.
Då skulle jag drömma en sångernas sång,
och stundom en flyktande kort sekund,
— måhända på hundrade år en gång, —
jag sjöng den vid dropparnes klang.
Då det pärlande vinet mot höjden sprang
och Hon kysste det bort från min gyllene rund,
då var kommen min stund,
då blefve mig seklernas tystnad för lång,
då sjöng jag min mästaresång!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
