Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ KAPITEL TILL »GULLIVERS RESOR
49
i samma glans. Jag kunde sluta ögonen
för den, och när jag såg upp, voro den
och de borta. Några veckor senare
kunde jag se kvinnan med ett litet barn,
som bar sig åt, som om det ensamt var till,
kräfde, klagade och gladdes med hela
sin lilla lågas ursprunglighet. Ännu en
liten tid, och barnet kunde vara utblåst
som ett ljus, och jag såg aldrig till det
mer, men gissade af föräldrarnas dräkter
och miner, hvart det tagit vägen. Det
var sorg, och så var den öfver, och jag
visste icke heller bestämdt hvart den
tagit vägen.
Eller jag kunde se samma två, men
icke tillsammans längre, utan hvar och
en med en annan och mycket lyckliga,
eller den ena ensam och mycket
olycklig. Men medan jag sof min
middagssömn, efter vanan där, men betydligt
längre, kunde allt förändras.
Jag såg vänner bli fiender och till
och med ryka samman i handgemäng,
lika omöjliga då att särskilja för min
syn, som det kanske skulle varit för min
tanke att förstå olikheten i deras
ledande principer, frånräknadt det afgörande
momentet: »jag» och »han». Jag såg
älskande innanför trädgårdsmurar, som
mötte hvarann så kvickt och nätt som
svalor näbbas vid bokanten. Men när jag
tittade dit igen, kunde de stå i bittra
förebråelser och stampa i jorden.
Jag såg begrafningar af förtjänta
män, hörde staden surra af deras
eftermäle och följde de förkrossade
anhörigas färd hemåt. Känslan af
förgänglighet grep mig starkt, oberoende af
våra olika villkor, och jag kunde
försjunka i tankar. Men som dessa för
mig togo sin vanliga tid, hände det,
att när jag lyfte hufvudet igen, kanske
efter timmar, stod en ny förtjänt man
och bevisade för en folkhop, att den förre
misstagit sig i allt hvad han sagt och
gjort, och att hans afsikters renhet var
Ord ock Bild, iç:e årg.
ytterst tvifvelaktig. De anhöriga störde
sällan dessa undersökningar, upptagna
som de kunde vara att tvista om de
penningar, egendomar, möbler eller
skjort-knappar, som han lämnat efter sig. Och
oförtjänta män såg jag stupa pä gatan
och föras bort så fort, att den
uppmärksamhet, händelsen väckte, lågade upp
och slocknade, medan jag med min
tvungna försiktighet tog ut mitt steg öfver
gruppen, där i villervallan en ficktjuf greps
på bar gärning.
Jag vande mig nästan af med att se,
jag vande mig helt af med skratt och
gråt. Ty känsloyttringar kunde aldrig
lära sig takten i Lilliput, de blefvo som
dårens miner bak gallrets skuggor och
längtade ut till en värld, som de kunde
förstå.
II
I BROBDIGNAG.
Efter den väckelse, som min
iaktta-tagelseförmåga erhållit i Lilliput i fråga
om det villkorliga i tidsbegreppet, var
det mig lätt att finna, huru detta
omdanats i jättarnas medvetande.
Deras oerhörda lemmar, i hvars ådror
blodet icke framdrefs med större
hastighet än i mina egna, kräfde för var
rörelse tolf gånger så lång tid som för
mig. På samma sätt förhöll det sig med
alla slags sinnesrörelser. Följden blef,
att allt deras görande och låtande fick
en prägel af kallblodig tröghet, som
kunde vara retsam eller blott egendomlig,
allt efter hvad den betydde för mig.
Hunger eller törst kunde bereda mig
kval, medan min vårdarinna lekte fram
de små dockportioner, det gällde. Af
artighet sökte jag först dölja, hvad jag
kände, bakom något lustigt påhitt. Men
då råkade det älskvärda och muntra
barnet i ett så tacksamt och så
tidsödande skratt, därtill genom luftlagrens
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
