Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två kapitel till »Gullivers resor». Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
PER HALLSTRÖM
skakning för mig lifsfarligt, att jag fick
en ny syn på lifvets allvar och det
lättsinne, vi kalla skämt. Ja, genom att
skrattet ständigt tedde sig i oerhörd
förstoring, fick denna sällsamma mänskliga
egenhet för mig en ny betydelse. Det
förvånade mig genast i början genom de
långsamma ansiktsförvridningar som
inledde det, och jag kunde hela stunder
vara oviss, om det icke i stället var
gråt som kämpade sig fram. Jag
förstod för första gången släktskapen mellan
dessa skenbara motsatser, skratt och
gråt. Båda voro fysiska reaktioner
inför något, som vårt naiva inre icke fort
nog förstod att göra till sitt, och det
kunde bero på en slump, hvilketdera
som kom. Jag ser dem ännu gärna
hand i hand och håller dem båda från
lifvet. Särskildt skrattet kunde då
förefalla mig som idel dumhet, när det
icke var grymhet, och det tröttade mig
med obehaget inför en grinande bild,
ett måladt klownansikte.
Emellertid insåg jag, att man i
Brob-dignag, frånsedt mina egna lidanden,
icke alls fann tiden trögare eller tyngre
än hos oss. Tvärtom bör den ha
förefallit betydligt snabbare, ty dygnet gaf
ju blott ett par timmars lif. Ja, i
jättefolkets ofantliga och drömmande ögon
tyckte jag mig, tydligare än hos någon
mänsklig vis se häpnad inför dagens och
nuets flyktighet. Solens eldiga men
obetydliga lilla klot, rödt ett ögonblick på
morgonen, ett ögonblick på kvällen,
svängdes som en fackla öfver deras hufvud
mellan tvenne mörker, månens frostiga
klarhet växte och smalt, stjärnorna dansade
och skälfde. Luften hven och stormade
kring deras gång, årstiderna rullade förbi,
blommor nickade mot dem och voro borta,
våren blef sjuk och gul, och höstens röda
blod förrann. Med urpatriarkernas år på
sina skuldror, skakade de gamla sitt
hvita hår åt minnenas tallöshet och kort-
het. Så vidt det var mig möjligt att
utforska, hade också detta släkte på en
gång en djupt rotad tro på sitt egentliga
väsens oförstörbarhet och en ringaktning
för tiden och det som hörde tiden till,
som ofta gaf dem både ro och ödmjukhet.
Min vördnad för dem skulle ha
varit större, om jag icke iakttagit, att
deras lättsinne alldeles i samma proportion
var solidt och icke så litet klumpigt.
Därtill retade mig den öfverlägsenhet,
hvarmed de iakttogo min egen
beskäftighet, och jag vande mig att skarpt se
in i deras genom ofta återkommande
sömn litet tunga blick.
Ja, deras långsamma värdighet, i
början äfven oafsedt storleken så
imponerande, förlorade en hel del majestät
vid närmare bekantskap och vana.
Det mer än manliga lugn i pröfningar,
som utmärkte dem, kunde blott en
kortare tid verka öfverväldigande på mig.
Tillfogade en af dem en annan en
förolämpning, med en så utsökt
betänksamhet i ord och handling, att den tycktes
böra ytterligare förvärra dådet, var det
mig först lika styrkande att beundra den
höga sinnesro, hvarmed dumheten
upptogs efter förtjänst, som upplifvande att
förakta den senare. Men medan jag
begrundade detta och redan glömt det
särskilda fallet för allmän optimism, kunde
smällen af ett slag åska i mina öron, och
när jag samlat mig till att se upp, var
det så tydligt som rödt på hvitt, hvar
slaget hade tagit. Tog man nu till
knif-varna, var det hemskt att bevittna den
grundlighet, hvarmed de riktades mot
ömtåligare partier, den ilskna seghet,
hvarmed de försänkte sig i kött och blod,
för att icke tala om den kväljande
väm-jeliga lukten och värmen af det ri-nnande
röda. Man kände en sådan afsmak att
ha slik saft i egna ådror, att man icke
hann lyckönska sig till sin lidelsefrihet.
Jag förstod snart, att i Brobdignag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
