Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Weimar till Stockholm för hundra år sedan. Ett blad ur Amalia von Helvigs historia meddeladt af Anna Hamilton Geete. I. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN WEIMAR TILL STOCKHOLM FÖR HUNDRA ÅR SEDAN
73
MARIANNE VON IMHOFF. OLJEMÅLNING AF AMALIA VON HELVIG.
första bref till den nyss bortreste
mannen, satt den trettonåriga Louise en
trappa ner i den sjuka moderns sofrum,
med det lilla mörka hufvudet lutadt
öfver dagboken, i hvilken hon vid
nattlampans sken samvetsgrant annoterade
sina senaste lifserfarenheter jämte däraf
föranledda reflexioner. Sådant hörde till
de plikter, som en väluppfostrad ung
flicka den tiden knappast fick undandraga
sig — och Louischen hade icke riktigt
godt samvete. Bokföringen hade under
de senaste dagarna blifvit beklagligt
försummad. Nu gällde det att återhämta
en förlorad tid — rannsaka hjärtan och
njurar. Gåspennan flög öfver papperet,
så att bläcket stänkte åt alla håll —
ännu efter hundra år bära de gulnade
bladen med den knaggliga tyska barnstilen
och den ofta primitiva stafningen vittne
om en liten samvetsöm och ärlig själs
mödosamma sträfvan på själfpröfningens
törnbeströdda stråt. I nattens tystnad
biktade Louischen med okuflig
sannfärdighet sina hemligaste tankar på tidens
halft snusförnuftiga, halft känslosamma
språk — och mellan den gamla
dagbokens grönspräckliga, slitna pärmar
finnas de ännu bevarade tillsammans med
pressade blommor och halft utplånade
blyertsteckningar. Trettonåringeus dystra
själfbekännelser kunna ännu efter ett
sekels förlopp ej undgå att väcka det
varmaste deltagande — äfven om vi
icke alltid kunna återhålla ett förstulet
leende. Så skrifver Louischen:
.. . »Denna afton, då jag fått lof att vaka hos
vår älskade mor, har jag föresatt mig att rätt
allvarligt öfvertänka mina mänga fel, ty detta
säger man mig är enda vägen till verklig
förbättring. Amalia yttrade nyligen att en
människa utan pliktkänsla och själfbehärskning är
som ett skepp utan roder. . . Huru obeskrif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
