Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - J. L. Heiberg som grekisk kulturhistoriker. Några intryck från den moderna danska antikforskningen. Af Erik Hedén. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 20
ERIK HEDÉN
mæler. Han får där först och främst
tillfälle att göra allmänheten bekant med
denna nyupptäckta, gripande och enkelt
djupa sida af antikens skönhet. Vidare att
framhålla den hellenska konstens äkthet i
motsats mot både senantiken och modern
tid. Slutligen att psykologiskt tolka och
estetiskt beskrifva dessa spegelbilder af
folkets lif och känslovärld.
Heibergs konsthistoriska intresse
inskränker sig dock ingalunda till den
grekiska tiden, det räcker genom hela antiken
ända in i medeltiden, för hvars arkitektur
han har den bildade amatörens blick; se
t. ex. hans resebilder Fra Dalmatien1,
där han hufvudsakligen skildrar de antika
och medeltida byggnadslämningarne men
äfven har blick för natur och nutida
folklif. Hans stora bok om Italien (1906)
utsåldes i blinken nästan fullständigt.
Öfverhufvud sträcker sig hans
mångsidighet lika vidt på längden som på
bredden. Utom med senantiken har han sysslat
med Rom, hvars litteratur han skildrat i
följd med Hellas’, samt med Bysanz, hvars
kultur han skrifvit om i Världskulturen.
Äfven denna skildring är kort och går
nog endast på enstaka punkter riktigt på
djupet, men ytlig är den visst icke. Heiberg
har en viss sympati för bysantinerna, han
återupprättar, därvid följande en modern
tendens, deras orättvist skamfilade ära.
Han erinrar om deras ytterst uthålliga
kamp mot de tallösa barbarskarorna och
om deras vård af det klassiska arfvet i
litterärt hänseende. Han försvarar i viss
mån deras teologiska disputationslust såsom
ett arf från antikens tänkande hvilket ej gaf
sig innan det fick full klarhet öfver
problemen. Han har i en särskild småskrift
förträffligt lyckats väcka intresse för en
senbysantinsk tänkare och statsman,
Geor-gios Gemistos Plethon (En
Samfundsreformator),2 hvilken eljes sällan omtalas.
Äfven följer han den antika odlingens
öden i västerlandet under medeltiden. Han
har i korthet redogjort för arabernas och
de syditaliska norrmannernas
renässansförsök, som visserligen förfelades men
dock icke .får förbises. Han skildrar
vidare under den verkliga renässansen
Gjenoplivelsen af Studiet af græsk}
1 Stud. fra Spr.- og OIdt.-forskn. 1896.
5 » » » 1895.
s » 1891.
Emellertid, här som i fråga om Bysanz är
det endast det antika arfvet hvars öden
han täljer och hvars renhet ger måttstocken
för hans omdöme. Heiberg har som en
äkta forskare, trots sin vakna blick för nutiden,
left sig tillräckligt in i den värld han skall
tolka för att göra dess största tankar till
sina. De semitiska och barbariska
inflytanden, som hota hellenismen, skänker han
ärlig motvilja, en motvilja som tydligen icke
heller kristendomen — semiternas skapelse,
som råkade ut för germanerna, innan den
döende antiken hann hellenisera den — går
fri för. Värdet af grekiska kulturens och
språkets studium äfven i nutiden har han
kraftigt försvarat mot prof. Gertz, hvilken
resignerat i fråga om grekiskan som
skolämne.
I Världskulturen har nu prof. Heiberg
gett den rikaste sammanfattning af sina
grekiska kulturstudier han hittills fått
tillfälle skänka. Icke heller denna öfversikt
har sin styrka i någon historisk filosofi, i
några stora och själfständiga öfverblickar,
några nydanande uppslag af större art,
om än författaren själfständigt genomträngt
sitt ämne och alltemellanåt ger nya
iakttagelser och synpunkter, grundade på själfsyn.
En sådan framställning måste nödvändigtvis
främst vara ett referat af forskningens
nuvarande ståndpunkt, och forskningen måste
på detta område främst bli den tyska. Så
äkta dansk han är, röjer Heiberg större
tillit till tyskarnes vetenskapliga arbete än
många hans kolleger. Den förhärskande
tyska åskådningen i Homerfrågan, den
som vill särskilja många författare, har
han i en mycket besk polemik försvarat
mot Tuxen, ej helt och hållet lyckligt men
med rätta tillbakavisande dennes hånfulla
förkastande af motständarnes
forskningsarbete.
De forskare, som hvarje framställare af
Hellas’ kultur främst måste följa och som
äfven Heiberg med rätta, ehuru stundom
alltför öfvertygadt, följer, äro först den
ofvan nämnde Ulrich Freiherr von
Wila-mowitz-Moellendorff, en utomordentlig
lärd, glänsande estetiker och bländande
stilist, för öfrigt en preussisk junker i
möjligast moderna snitt, en Gud- och
kejsartroende öfvermänniska, som
vetenskapsman genialt och själfsvåldigt
subjektiv, lösande problemen med svärdet och
vederläggande motståndarne med piskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
